Det har varit trångt i kön till post metal-tronen detta året, med släpp från stora namn som Cult Of Luna, Russian Circles och Pelican. Inga har dock burit kronan så högt som Moth Gatherer och fullkomligt briljanta Esoteric oppression. En fem låtar lång skiva med rakt igenom välskrivna alster som är, i brist på bättre ord, sjukt snygga både i produktion och komposition. Fantastiska melankoliska melodier på en grund av lagomt släpiga riff och dessutom kryddat med lite elektroniska inslag gör att Esoteric oppression håller mig i sitt grepp från start till slut. Dessutom har den fungerat som tillflykt i alla årstider, sinnesstämningar och oavsett nyckfullheten i mina musikpreferenser under året vilket är det högsta betyg ett album kan få. Och titeln årets album 2019 blir därmed mer än välförtjänt.
Lyssna på: Drone kingdom, Motionless in Oceania, The failure design.
The enemy: reality vilar på en grund av crustpunk men är också ofta i dödsmetallsland och hämtar kraft och det är även en del härlig heavy metalkänsla på vissa riff. Överlag är The enemy: reality verkligen ingen skiva som det är svårt att gilla och som det tar tid att komma in i. Tvärtom gör ett ständigt och ofta ganska punkrockigt ös, punchig sång och underbara melodier insprängda lite här och var den till en skiva som utan att någonsin fälla ner långfingret är otroligt omfamnande och inkluderande. Välskrivna metalpunkhits med stämningshöjande detaljer gör lyssningen till i mina öron en helt underbar upplevelse.
Lyssna på: Sum of all vices, Human beast, Narcissistic breed, Nightmare of wolves.
Priset för årets glädjespridare går till världens bästa rockband, nämligen norska Spidergawd. Deras smittande rock med den geniala instrumenteringen trummor - bas - gitarr - saxofon är inget annat än positiv energi i dess renaste och mest koncentrerade form. Bandets kärlek till musiken skiner igenom i varje detalj i bandets musik. Må det vara i varje gitarr- eller saxofonsolo eller i alla de otroligt smittande refrängerna, kärlek är vad jag känner inom mig. Kärlek till livet och alla dess brokigheter - som framstår som petitesser när man har Spidergawd i lurarna. Och det är ju därför musik är det bästa som finns.
Lyssna på: All and everything, Ritual supernatural, Green eyes.
Trots att jag i grunden är relativt dålig på att uppskatta texter och ännu sämre på att läsa dem går det inte att missa att Earth är en episk historia, tonsatt av Sveriges, ibland tänker jag världens, skickligaste riffmeisters. Skraeckoedlan har en otrolig förmåga att skriva oemotståndligt svängiga och melodiska riff som dessutom är uppbyggda på så sätt att de upplevs som evighetsmaskiner. En slags lindrigt kuperad berg- och dalbana som man aldrig vill lämna, och heller inte behöver. Earth visar att Skraeckoedlan höjt ribban ytterligare och att de är ett band med ett helt unikt sound. Högklassig underhållning rakt igenom.
Lyssna på: Creatures of Doggerland, Mammutkungens barn, Tenakler och betar.
En black metal att förlora och förälska sig i, det är vad isländska Sinmara erbjuder på Hvisl Stjarnanna. Ju mer jag lyssnar, desto djupare dras jag ner i den avgrund av magnetiska harmonier som jag upplever som Sinmaras allra största styrka. Det är helt enkelt fantastiska melodier på den här skivan och de används med finkänslig precision och skapar värme i den annars kyliga och kaotiska helheten. Allt sammantaget bildas en musikmagi som berör mig i mitt innersta när jag är på svartmetallshumör.
Lyssna på: Mephitic haze, Crimson stars, Ur kaleik martrada, Hvisl Stjarnanna.
Allt Cult Of Luna tar i blir till guld är en gammal sanning i min värld och A dawn to fear är ytterligare ett bevis på att den tesen stämmer. För återigen kan jag konstatera att bandet levererar på sin allra högsta nivå, speciellt på skivans starkaste spår (se nedan), vilket är anmärkningsvärt eftersom de alltid gör det. Visst kan jag uppleva några spår som lite av en transportsträcka men när majoriteten ändå består av ren postmetal-magi är det något som går att uthärda. Efter Vertikal (2013) kom oroväckande signaler om eventuell paus för bandet, men med tanke på vad som sedan levererats i Mariner (2016) och A dawn to fear känns det som att Cult of Luna är i bättre form än någonsin.
Lyssna på: The silent man, Nightwalkers, Lights on the hill, The fall.
Som jag behöver band som Implore. De kom in i mitt liv i och med förra skivan Subjugate (2017) och när de släppte Alienated despair stod alla planeter i linje och deras grindcore möter döds möter crust-musik träffade mig rakt i hjärtat. Allt jobbigt i livet släpper när jag dras med i virvlande entakt, för att sedan abrupt knuffas in i ett döds-groove som just då slår alla riff i världen på fingrarna. Tempoväxlingarna är genialiska och den aggressiva energin oöverträffad i år. Tomas Lindberg (At The Gates, Disfear mm) körar på "Never again" och hade jag fått bestämma hade Implore haft lika stor fanbase som hans fina orkestrar. Det är de mer än välförtjänta av.
Lyssna på: Faculties of time, Parallax, Never again, All consuming filth.
8. THIS GIFT IS A CURSE - A throne of ash
Stockholmarna i This Gift Is A Curse gjorde totalt kaos med mig när de släppte All hail the swinelord (2015), och var i mitt tycke det årets bästa skiva, med råge dessutom. Att deras musik är en käftsmäll, som att bli överkörd av en ångvält eller vad man vill använda för trött liknelse gör inte känslan rättvisa men när A throne of ash manglar mina sinnen är det så det känns. Känslan av ordnat kaos är fortfarande bandets signum och denna gång dessutom med lite mer melodispråk i kompositionerna, vilket höjer helheten ytterligare. Svartare än svart hardcore möter grind som möter lite sludge och bildar en unik och oöverträffad musikalisk storm som ingen bör missa. Enda anledningen till att A throne of ash inte når högre är att jag varit lite väl svag för mjukhet och melodier i år.
Lyssna på: Blood is my harvest, Gate dweller, Monuments for dead Gods.
9. NOVARUPTA - Disillusioned fire
Lyssna på: Blood is my harvest, Gate dweller, Monuments for dead Gods.
Axel Stjernfeldts soloprojekt Novarupta förtjänar all uppmärksamhet det har fått. Ett minst sagt ambitiöst projekt med en hel drös gästsångare som alla sätter sin egen prägel på den låt de sjunger på. Grunden till skivans skönhet ligger dock i Stjernfeldts fina låtskrivarkvalitéer och i den smittande och avgrundsdjupa känslostorm som förmedlas. Disilluisioned fire är sex spår av mörk, nersvärtad post och sludge metal som appellerar till hjärtats mer tungsinta vrår, på ett sätt som berör på riktigt.
Lyssna på: Ourang medan, Mare Tranquillitatis, Only the dirt will know our graves, Pyroplastic flows.
10. BOMBUS - Vulture culture
Hade inte konkurrensen varit så mördande i år hade Vulture culture legat så mycket högre, eftersom detta är i mitt tycke Bombus bästa giv än så länge. Detta trots rakt igenom fina släpp sedan jag upptäckte bandet med The poet and the parrot (2013). Göteborgsbandet har lyckats höja nivån ytterligare med en underbar pampighet och större omväxling i tempo och stämningar - samt med ännu mer vinnande melodier. Dessutom har sången blivit ännu bättre och mer mångfacetterad. Gör man så, då har man mig i sitt våld för evigt.
Lyssna på: A ladder - not a shovel, It's all over, Mama, You're all just (Human beings).
Lyssna på: Ourang medan, Mare Tranquillitatis, Only the dirt will know our graves, Pyroplastic flows.
Hade inte konkurrensen varit så mördande i år hade Vulture culture legat så mycket högre, eftersom detta är i mitt tycke Bombus bästa giv än så länge. Detta trots rakt igenom fina släpp sedan jag upptäckte bandet med The poet and the parrot (2013). Göteborgsbandet har lyckats höja nivån ytterligare med en underbar pampighet och större omväxling i tempo och stämningar - samt med ännu mer vinnande melodier. Dessutom har sången blivit ännu bättre och mer mångfacetterad. Gör man så, då har man mig i sitt våld för evigt.
Lyssna på: A ladder - not a shovel, It's all over, Mama, You're all just (Human beings).
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar