(Metal Blade)
Ett lämpligare soundtrack till vår tid och känslan av att vi bäddar bekvämt för jordens undergång än Death atlas står inte att finna. Hade du inte klimatångest innan kommer du vrida dig i kramper av den efter en genomlyssning på detta fantastiska och mångfacetterade album, uppdelat i tre akter av mellanspår som förstärker den apokalyptiska känslan. Texterna sätter milt uttryckt människan på plats och påtalar hur vi satt oss över och utnyttjat djur och natur för sista gången. När avslutande "Death atlas" kulminerar i ett ödesmättat outro är jag en blöt pöl av känslor både av ilska över mänsklighetens tillkortakommanden och hur vackert det manifesteras i Cattle Decapitation och deras skruvade musik. Travis Ryans smått schizofrena sång måste prisas lite extra. Det är fyra sångröster i en, vilket skapar en otrolig dynamik med alltifrån grisläten till smäktande (nåja) rensång.
Lyssna på: Time´s cruel curtain, Bring back the plague, Death atlas
(Epitaph)
När Raised Fist släpper nytt är det som att någon nära har fått tillökning. När jag tänker efter är det ett av få band som jag följt under i princip alla släpp de gjort - i realtid alltså, inget backtrackande här inte. Med det i bakhuvudet förstår du att det betyder något när jag påstår att detta är en skiva som jag gått igång på mer än på mycket länge - och då har det mesta ändå varit bra - i min bok sedan Dedication (2002). På Anthems har Luleåbandet tagit sin patenterade arena-hardcore till en ny nivå. Tillbaka är den otroligt studsiga rytmen som man inte kan sitta still till och det är, i brist på mer målande begrepp, ett jädra ös rakt igenom. Melodier har fått ta större plats i låtskrivandet, och denna gång även i Hagmans sång, vilket jag tycker funkar oväntat bra i helheten. Allt sammantaget är Anthems en välskriven skiva där jag tycker mig höra en ny energi hos bandet och nästan kan ta på hur nöjda de är med resultatet. Det ska de vara, och när Anthems framförs live kommer det lyfta ännu högre. Mot de stora arenorna.
Lyssna på: Venomous, Seventh, Anthem, We are here, Unsinkable II.
(TOOL dissectional/Volcano/RCA)
Årets mest svårplacerade skiva, med tanke på att det var som att återse ett syskon efter 13 års frånvaro när den kom. Svårt att klaga i det läget, liksom, och dessutom har ens musikaliska preferenser och medvetenhet förändrats mycket sedan sist. Jag ligger inte i fosterställning av vördnad för skivan, men jag har inte heller känt mig besviken överhuvudtaget - och risken var nog stor för det senare. Fear inoculum är lättlyssnad för att vara Tool, med en större densitet av vackra partier, hits om du så vill, vilket jag inte alltid känt innan. Jag är en sådan där som spolat fram till de goa bitarna på tidigare alster när jag inte pallat väntan, vilket jag inte behöver denna gång. Det är bra för min och Tools relation.
Lyssna på: Fear inoculum, Pneuma, 7empest, Descending.
(Eisenwald)
Idle Hands ljuvliga musik är den ljudliga formen av begreppet fulsnygg, i dess mest positiva tolkning. De relativt färska jänkarna trotsar alla pretentioner och kör en blandning av heavy metal och gotisk rock med en underbart nördig naivitet över sig, vilket både funkar och är oerhört befriande, utan att vara parodiskt på något sätt. Det är melodiskt, ärligt och välskrivet in i varje gitarrslinga och de strategiskt placerade "ugh"-utropen som man bara måste älska. Lägg till en modig sång från Gabriel Franco som säkert många avfärdar vid en första lyssning, men som i mitt tycke är fullkomligt briljant. Mana består rakt genom av hits och få skivor har fått mig på så bra humör i år.
Lyssna på: Jackie, Dragon, why do you cry?, It'll be over before you know it, Mana.
(Spinefarm, Search and destroy)
På War music är det de mer eftertänksamma beståndsdelarna, exempelvis vackra "I wanna watch the world burn", som berör mig allra mest och när Lyxzén sjunger mer än skriker landar det väldigt bra. Det tillsammans med en ilska och intensitet samt en nivå på riffskapandet som jag inte upplevt från bandet sedan det var ett annat århundrade gör att Refused fortfarande känns som en både relevant och viktig kraft i musikvärlden. Dessutom i en storform som kan hålla länge. Jag hoppas åtminstone tills högervindarna vänt. Tack Refused för att ni ingjuter hopp i en annars rutten värld!
Lyssna på: REV001, I wanna watch the world burn, Death in Vännäs.
(Season Of Mist)
Ännu ett exempel på en trånande längtan som besvarats med någorlunda stor tillfredställelse. The killing Gods (2014) var en fin skiva men inte i paritet med det jag förväntade mig då i alla fall, efter briljanta Heirs to thievery (2010). Rituals of power är nästan ett decennium yngre och ska bedömas på egna ben. Überteknisk deathgrind med politisk själ är fortfarande vad som bjuds och det är exakt så millimeterprecist och manglande intensivt som Misery Index ska vara. Lägg till en hel del sväng insprängt emellanåt och allsångspartier och du har grindhits som fastnar. Det tackar vi för, Misery Index.
Lyssna på: Decline and fall, The choir invisible, New Salem, Rituals of power.
(Sargent House/Hassle records)
Belgiska Brutus må vara en trio men bärs upp av trummisen och sångerskan Stefanie Mannaerts. Hennes intensiva trummande och framför allt fantastiska sångröst, tillsammans med delikat komponerade melodier både i sång och gitarrspel är det som skapar den magi som är Nest. Musikaliskt kallas detta av Internet för posthardcore och så kan det nog vara, men för mig är detta melodisk, ösig och punkig rock med influenser från postrocken. Och så satans bra. Varje låt är en hit, hur nu det är möjligt utan att man ledsnar i längden. Mannaerts röst har en stor roll i det.
Lyssna på: Fire, War, Cemetery, Carry
18. PELICAN - Nighttime stories
(Southern Lord)
2019 var ett år där årslång längtan efter nytt stillades - i vissa fall med mer väntetid än andra i bagaget. Jag har otåligt väntat på att Pelican ska släppa en uppföljare till fina Forever becoming (2013), vars ösiga post metal slog knock på mig då. Mycket vrål har runnit under broarna sedan dess och Nighttime stories kanske inte slår mig medvetslös, men är en mycket fin skiva ändå. Med tanke på att det är helt instrumentellt och dessutom inte uppbyggt på det traditionella "post"-bygget av stämningar och växandet mot ett klimax utan mycket mer rakt på sak, med ett upplägg med i princip vers-refräng lyckas Pelican hålla mitt intresse otroligt väl. Ett bra riff är trots allt ett bra riff, och Pelican skriver många sådana.
Lyssna på: Midnight and mescaline, Cold hope, Arteries of blacktop.
19. ALCEST - Spiritual instinct
(Nuclear Blast)
Sjukt nog var, och är väl fortfarande i viss mån, Spiritual instinct lite av en besvikelse för undertecknad men har likväl tagit plats på årsbästalistan. Det har med förväntningar att göra. Kodama var inte nummer ett år 2016 (plats tre, reds anm) men kom att i efterhand bli ett album som betytt otroligt mycket under en lång tid. Och Spiritual instinct är inte där, och kommer inte komma dit heller. Förklaringen är mindre skrik och mer mellanmjölk tempomässigt än på Kodama och helt enkelt sämre låtar. Lägstanivån på skönheten i Alcest är dock hög och Neiges melodispråk har ändå fått mig åtminstone halvvägs ner i brygga. Det säger en del om hur väl fransosernas musik rimmar med mitt själsliga inre. Men bättring till nästa gång tack.
Lyssna på: Les jardins de minuit, Sapphire, L'île des morts.
Lyssna på: From the ashes, Everlasting, Boiled over.
Kramar VV
Lyssna på: Fire, War, Cemetery, Carry
(Southern Lord)
2019 var ett år där årslång längtan efter nytt stillades - i vissa fall med mer väntetid än andra i bagaget. Jag har otåligt väntat på att Pelican ska släppa en uppföljare till fina Forever becoming (2013), vars ösiga post metal slog knock på mig då. Mycket vrål har runnit under broarna sedan dess och Nighttime stories kanske inte slår mig medvetslös, men är en mycket fin skiva ändå. Med tanke på att det är helt instrumentellt och dessutom inte uppbyggt på det traditionella "post"-bygget av stämningar och växandet mot ett klimax utan mycket mer rakt på sak, med ett upplägg med i princip vers-refräng lyckas Pelican hålla mitt intresse otroligt väl. Ett bra riff är trots allt ett bra riff, och Pelican skriver många sådana.
Lyssna på: Midnight and mescaline, Cold hope, Arteries of blacktop.
(Nuclear Blast)
Sjukt nog var, och är väl fortfarande i viss mån, Spiritual instinct lite av en besvikelse för undertecknad men har likväl tagit plats på årsbästalistan. Det har med förväntningar att göra. Kodama var inte nummer ett år 2016 (plats tre, reds anm) men kom att i efterhand bli ett album som betytt otroligt mycket under en lång tid. Och Spiritual instinct är inte där, och kommer inte komma dit heller. Förklaringen är mindre skrik och mer mellanmjölk tempomässigt än på Kodama och helt enkelt sämre låtar. Lägstanivån på skönheten i Alcest är dock hög och Neiges melodispråk har ändå fått mig åtminstone halvvägs ner i brygga. Det säger en del om hur väl fransosernas musik rimmar med mitt själsliga inre. Men bättring till nästa gång tack.
Lyssna på: Les jardins de minuit, Sapphire, L'île des morts.
20. GATECREEPER - Deserted
(Relapse Records)
Old school döds-älsklingarna i Gatecreeper har förfinat sitt hantverk på Deserted med en större tempomässig variation och inslag av doom mer än renodlad döds av den gamla Stockholmsskolan. Extra njutbart blir det när de dessutom blandar in lite melodier, exempelvis i fina "From the ashes". Precis som med förra fullängdaren Sonoran depravation är verkshöjden hög på riffandet och det är bra metalunderhållning rakt igenom utan att synapserna utmanas alltför mycket. Det kan vara skönt ibland.Lyssna på: From the ashes, Everlasting, Boiled over.
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar