torsdag 20 februari 2020

Demonstrerar: KNIFVEN


Dags att göra två saker. Dels väcka liv i det av allmänheten smärtsamt saknade konceptet Demonstrerar: där jag försöker basunera ut musik som korsat min väg genom att band eller skivbolag hört av sig, och som jag så klart gillar skarpt. Dels ska jag erkänna att jag inte gjort läxan - för det var redan i höstas Knifven tipsade om sig själva och deras senaste giv TRÖTT, DÖTT, KÖTT, och jag blev helt betagen av deras smittsamma punk. Sen kom vardagen emellan och det föll i glömska. Tills nu.

Knifven är en trio bestående av Adrian Hörnquist, trummor, Anders Carlborg, gitarr och sång, samt Joakim Andersson på bas och sång. Bandet bildades 2010 och har sedan dess släppt ett gäng singlar och fullängdarna Skuggfigurer (2015), Brinner (2017) samt ovan nämnda och briljant betitlade EP, TRÖTT, DÖTT, KÖTT, som släpptes i augusti förra året på Gaphals Records. Stockholm och Malmö är medlemmarnas nutida hemvist men om jag fattat det rätt återfinns rötterna i Östergötland. Bandet har med rätta fått bra kritik på sina släpp och har varit ute och turnerat både i Sverige och utrikes, bl a i Tyskland. I vår väntar spelningar i Stockholm 24/4, Linköping 25/4 och Berlin 15/5.

Som sagt blev jag blixtförälskad i Knifvens smittsamt melodiska punkrock när jag plöjde EP:n några gånger i höstas och i skrivandets stund visar det sig att i princip alla spår fortfarande sitter. Det säger en del om vilka hits som ryms i detta knappt 20 minuter och sju låtar långa EP. Allsångsnerven börjar rycka direkt när första spåret "Nej!" går igång och så fortsätter det EP:n igenom. Melodikänslan är stor hos bandet, både i sångmelodier och gitarriff, och att sången delas på två skapar en fin och hetsig dynamik. Ovanpå allt ligger gitarrslingor och sporadiska inslag av klaviatur som en extra melodisk topping.

Mina favoritspår på TRÖTT, DÖTT, KÖTT är nog "K.O", "(Alla hjärtans) Död, och "Längtan", men alla sju spår är riktigt bra. Faktum är att jag blir riktigt imponerad av Knifven och deras låtskrivarförmåga. Precis som punk ska vara är det i grunden rakt på sak med klassiskt upplägg med vers och refräng, men bandet har en fin vana att ständigt spränga in element som höjer låten, t ex i form av ett kort stick med en klaviaturslinga eller att intensiteten höjs för varje refräng. Jag tjatar om melodier, men de melankoliska punkharmonierna sitter exakt där de ska och Knifvens punkhantverk hittar rakt in i mitt hjärtas innersta vrår. Detta förtjänar all uppmärksamhet det kan få och Knifven har i min värld höjt ribban rejält för svensk punkrock.



Kramar VV

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar