Roskilde 2015: ENSLAVED

Fredagen bjöd på norsk black metal av klassiskt märke i form av Enslaved, som var en del av den norska klassiska black metalvågen på 90-talet och som idag är ett band som på ett lyckosamt sätt blandar black metal med progressiva inslag där till exempel rensång är vanligt förekommande. Av originalsättningen finns två individer kvar, sångaren Grutie Kjellson och gitarristen Ivar Bjørnson. Min relation till detta anrika band är ytlig även om jag uppskattat det jag hört från framför allt de två senaste skivorna, Riitir (2012) och In times (2015). Således anländer jag till Avalon som ett relativt oskrivet blad, men med inställningen att det ska bli kul att se.

Ivar och Grutie. Foto: Veckans Vrål

Den som väntar på något gott, brukar man säga. Enslaved får vi vänta på i ca 40 minuter, om jag förstått det rätt på grund av att Einstürzende Neubauten avslutat först fem minuter innan Enslaved ska gå på. Grutie Kjellson inleder med att göra någon slags diaboliskt teckenspråk i luften som vittnar om att det är black metal det handlar om i grunden. Till en början är ljudet dessvärre halvdant, baskaggen slår igenom och dränker gitarrerna. Publiken känns också ganska gles i det relativt stora tältet Avalon. Konserten trevar på men Enslaved tänder publiken mer och mer för varje låt, med klassiska knep som nävar i luften och skämtsamt mellansnack, framför allt av frontmannen Grutie Kjellson som verkar laddad och som har bra tempo på sina Tuborg. Så pass att han när han ska presentera bandet inte minns namnet på gitarristen Arve Isdal, "because it´s to lame". "Death in the eyes of dawn" från Riitir är den första låten som tänder till det ordentligt, efter att Grutie lanserat den som en glad och positiv låt. Det är den alltså inte, för den som har svårt med ironin. Bakom keyboarden står Herbrand Larsen och sträcker på armarna med hornen i luften, när han inte sjunger rensången på låtarna alternativt hamrar på keyboarden.

Enslaved med Arve Isdal på soloäventyr. Foto: Veckans Vrål

När man sedan kör "Building with fire" från senaste skivan In times, en av de låtar jag fastnat för lite extra, får man igång en femmanna-moshpit som håller sig sporadiskt levande under resten av konserten. Efterföljande "Fusion of sense and earth" från skivan Ruun är kvällens bästa bit hittills och spelningen tar fart ytterligare. Sköna gitarristen Ivar flörtar in sig hos publiken, söker ögonkontakt och smilar. Han berättar till och med ett Norgeskämt, något om norrmän och byte av glödlampor. Så fortlöper konserten. Det är trevligt och skämtsamt och publiken verkar ha det mysigt. När man avslutar med "Isa" är det ingen konsert som går till historien för egen del, men en trevlig stund och kul att få ha sett Enslaved.

Enslaved. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV