Roskilde 2015: DEAFHEAVEN

Nästan två veckor har gått sedan Själlands pärla Roskilde bokstavligt talat kokade av festivalvärme. Lördagen var om möjligt både temepratur- och konsertmässigt hetare än alla de andra dagarna. Den numera avslutande festivaldagen bjöd nämligen på celsiusgrader som översteg de trettio med råge och de ca 130 000 festivalbesökarna, inklusive volontärer och sådana som mig, på plats gjorde sitt bästa för att njuta och inte gå sönder av hettan. Något som dock gått sönder var mitt festivalprogram, ett extra användbart tillbehör under lördagen som bjöd på det mest späckade och intressanta programmet hittills av festivaldagarna. Eftersom teleportering ej är uppfunnet och jag fick sätta min tillit och transport till trötta festivalfötter var det inte fysiskt möjligt att se allt som jag hade velat. Mycket gott hanns dock med och dagen bjöd på några av festivalens bästa konserter. Många av dem skedde på Pavilion där man smakfullt nog satt samman en temakväll där den gemensamma nämnaren bland akterna var att de spelar black metal i någon form. Dessutom hade man lyckats samla band som på förtjänstfullt sätt blandar black metal med andra genrer och därigenom skapar en unik och intressant musik. Ett av dessa var briljanta Deafheaven från San Fransisco.

Bandet har fått en hel del uppmärksamhet, framför allt för den hyllade skivan Sunbather (2013), en kritikerälskling med en mängd placeringar på olika "album of the year" - listor från 2013, och detta även utanför metalkretsar. Så det är med viss förvåning som jag noterar att det inte direkt är knökfullt framför Pavilion när jag banar min väg till min placering längst fram på högerkanten. Fyra lugna herrar från Kalifornien, som utseendemässigt hade platsat i vilket indieband som helst, står och väntar ut det lågmälda förinspelade introt. Innan detta ljudit ut kliver en betydligt mer hetsig George Clarke ut på scen och visar med bestämd min och militäriskt rörelsemönster att det är dags för publiken att komma fram till scenen. Bandets sångare och frontman ser otroligt laddad ut och när introt byts mot öppningslåten "Dream house", första spåret från Sunbather (2013), vevar han i luften i takt med musiken likt en aggressiv dirigent, innan han greppar micken och börjar vråla på sitt säregna sätt.

Deafheaven och George Clarke kallar på Roskildepublikens uppmärksamhet. Foto: Veckans Vrål

Det är en lysande sångare som Deafheaven har i George Clarke och som liveband har de mycket att tacka honom för när det gäller publikkontakten. Han ser uppriktigt tokförbannad ut när spänner ögonen i publiken och gestikulerar uppmanande mot oss, och hans scenspråk är både känslosamt, teatraliskt och mycket rörligt. De övriga fyra i bandet känns ganska stillastående, men levererar å andra sidan på fantastiska nivåer rent musikaliskt. Detta trots initiala problem med ljudet. Gitarristen Kerry McCoy, som tillsammans med Clarke grundade bandet 2010, är inledningsvis besvärad av glapp i någon sladd och ljudet ut är alldeles för mycket trummor som dränker de melodiska och stämningsfulla gitarrslingorna, i mitt tycke en av bandets finaste egenskaper. Ljudproblemen löser sig emellertid till andra låten, "Sunbather" och resten av konserten blir till en episk musikupplevelse där Deafheaven verkligen gör sin vackra, vemodiga och brutala twist på black metal och post metal rättvisa. Det är ett mycket samspelt band som står på Pavilion denna ljumma sommarkväll och det låter tight och försvinnande likt som det gör på skiva.

Kerry McCoy, gitarr och Daniel Tracy, trummor. Foto: Veckans Vrål 

George Clark värker ut sången. Foto: Veckans Vrål

Nya (nåja, den kom i augusti förra året) och inför framtiden mycket lovande singeln "From the kettle onto the coil" rivs av och avlöses av "The pecan tree" från Sunbather (2013). George Clarke är en fröjd att se när han fullkomligen vrider sig i kramper av inlevelse medan han med sin gälla och hjärtskärande vrålröst skriker ut sin ångest på ett mycket övertygande sätt. När jag i "The Pecan tree" kan följa honom i ett maniskt upprepande av textraden "I am my father´s son, I am no one, I can not love, it´s in my blood" blir upplevelsen mycket stark och känslospelet som visas upp på scen känns verkligen äkta.



Clarke tar sig ut i publiken under låten och vältrar sig tillsammans med dem medan han sjunger. Med sin inlevelse i musiken har han lyckats tända en publik som precis som jag börjar bli rätt trött, strax innan midnatt som det är, och dessutom sista festivalkvällen. När Deafheaven avslutar med "Unrecruited" från första skivan Roads to Judah (2011) är jag mycket mer berörd och upprymd än jag någonsin trodde jag skulle vara. Detta trots att jag hade höga förväntningar på konserten. Jag tycker inte man behöver rangordna och ge betyg hit och dit men ska jag placera Deafheaven i listan över årets konsertupplevelser på Roskilde hamnar de på en välfylld prispall, utan tvekan.

George Clarke bärs fram av publiken. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV