COPENHELL - En kärleksförklaring i tre delar. Del 1: TORSDAG

Hornen uppe. Foto: Veckans vrål

I fyra dagar har jag gått och ältat hur jag ska kunna göra min upplevelse av COPENHELL rättvisa här på bloggen. Alla geniala formuleringar och kreativa tankar som hjärnan producerat på plats, med några Royal Export som förstärkning, har bleknat i takt med att festivalkänslan lämnat kroppen till förmån för vardagslunken. Här kommer i alla fall ett ärligt försök att förmedla en intensiv och fantastisk festivalhelg.

TORSDAG

Överlycklig över att ha lyckats avsluta jobb, tokcykla till Triangeln, ta Öresundståget till Kastrup, Metron till Christianshavn samt de extrainsatta Copenhellbussarna till festivalområdet på under 2 h kliver jag med raska ben längs promenadstråket från entrén in till själva festivalområdet. På minsta scenen Pandæmonium, som kommer visa sig leverera några av festivalens bästa spelningar, slår danska death metalbandet Konkhra an sina sista ackord. Nöjd över att ha fått en låt och en bild stegar jag vidare till näst största scenen Hades på motsatt sida området, där jag lyckas pricka in när Life Of Agony kör den enda låt jag kan med bandet, "Weeds", som gick varm på den tiden jag införskaffade min musik via Napster.

Konkhra. Foto: Veckans Vrål

A Day To Remember. Foto: Veckans Vrål

Nu är jag redo för en öl. Och det finns det gott om på danska festivaler, det känner jag till. Men COPENHELL är nog ändå i framkant när det gäller tillgängligheten till denna fantastiska dryck. Vart jag än vänder mig finns barer, där festivalens egna specialbeställda öl från Royal Export säljs av glada volontärer. Infrastrukturen kring dryck noterar jag snabbt på festivalens pluskonto, där minussidan än så länge står tom. Dags så för A Day To Remember på den största scenen, Helviti. Den tidiga timmen och ett ostabilt väderläge tidigare under dagen har nog bidragit till att det är en rätt liten skara som samlats för att se Floridabandet som jag trott ska dra massor av peppade metalcore-kids. Där har jag nog underskattat medelåldern på COPENHELL, som jag själv bedömer mig befinna mig strax över, det vill säga vagt 30 plus. Bandet gör sitt bästa utifrån förutsättningarna genom att ösa toarullar över publiken som inledning, följt av bollar lite senare. Man lyckas också få till en och annan liten men naggande god circle pit och wall of death samt allsång på bekanta bitar. Det är dock svårt att missa att bandet är van vid större publik.

A Day To Remember och toarullar. Foto: Veckans Vrål

Butcher Babies. Foto: Veckans Vrål

Jag går tillbaka till Pandemonium där Butcher Babies håller hov för en publik som känns betydligt större. Frontkvinnorna Heidi Shepherd och Carla Harvey är energiska och driver på publiken till att crowdsurfa sig fram och ge dem en high five, vilket de inte behöver fråga om två gånger. Även om jag har svårt för både bandets musik och estetiska framtoning blir jag positivt överraskad av deras engagemang live.

Cannibal Corpse. Foto: Veckans Vrål

Ös i Biergarten. Foto: Veckans Vrål

När det gäller just den estetiska framtoningen kan nog inte klivet göras större än från Butcher Babies till nästa band på Hades, dödslegenderna i Cannibal Corpse. Ungefär som att zappa mellan Baywatch och en övervakningskamera på valfri bilverkstad. Det är stort att få se dem, även om jag själv aldrig varit ett fan så har de en kultstatus som få band når upp till. Därför är det synd att ett rejält regnväder driver mig och många andra därifrån. Jag rusar in i en av få skyddade vrår, festivalens beryktade Biergarten. Och äntligen möts jag av låtar jag går igång på och stämningen där inne är ösigast hittills. Folk står på borden och öser loss till Rage Against The Machine, den bästa partystartern som finns, och när DJ:n kör "Highway to hell" och stänger av musiken till förmån för öronbedövande allsång kan man ta på den kärlek till musiken som finns i luften.

Stärkt av det gör jag ett väl avvägt beslut och lämnar Body Count feat. Ice T och machosnacket där till förmån för politisk och humoristisk crossover mellan hardcore, punk och thrash metal i form av Iron Reagan på Pandemonium. Bandet bjuder verkligen på sig själva och avverkar låtar i ett rasande tempo, med mycket humor i mellansnacken. Allt är dock inte bara på skämt och när man ropar ut ett spontant "fuck homophobia" önskar jag bandet en mycket större publik än de fått. Sångaren Tony Foresta är en lysande frontman och hela bandet ger allt på scen. När trummisen Ryan Parrish utlyser ett femlåtarsmedley på under fem minuter, vars tidsgräns hålls med råge, kan ingen motstå den charm och glädje bandet uppvisar. När man avslutat med dängan "Four more years" lämnar jag Pandemonium upprymd av glädje och har bevittnat den bästa konserten under torsdagen.

Tony Foresta, Iron Reagan. Foto: Veckans Vrål

Suicidal Tendencies. Foto: Veckans Vrål

Mike Muir vill ha mer folk på scen. Foto: Veckans Vrål

Passande nog är nästa konsert inom samma musikaliska och, ska det visa sig, även känslomässiga tema. Suicidal Tendencies på Hades är nämligen det som står på tur härnäst. Också ett band som jag själv inte lyssnat på speciellt mycket men som har kultstatus och går under kategorin "kul att ha sett". Sådana konserter kräver en del för att jag ska komma igång ordentligt. Det blir tidigt tydligt att Mike Muir och gänget har vad som krävs för det. Mike springer omkring på scenen som en Axl Rose med ett mer behagligt löptempo och peppar igång publiken. Jag älskar hans något speciella scenspråk. Ibland ser det ut som han viftar bort en svärm aggressiva flugor när trummisen drar igång tvåtakten. Flera i bandet, till och med trummisen, är framme och peppar publiken i mellansnacken och inte mindre än två gånger drar man upp ett 20-tal ur publiken på scenen som står och öser tillsammans med bandet. Bandets värme och entusiasm lyckas på så sätt vända den kylslagna kvällen till en enda stor, varm och inbjudande hardcorefest.

Corey Taylor håller hov. Foto: Veckans Vrål

I kontrast med de två föregående konserterna, som känts genuina och oregisserade och berört mig på riktigt, så framstår kvällens och festivalens huvudnummer Slipknot som en välregisserad rutinspelning. Det ÄR så klart en fet konsertupplevelse med bandets spektakulära scendekor med lyftkranar och en massa eld och bara det faktum att de är nio pers gör att det händer otroligt mycket hela tiden. Låtarna funkar bra live, även om jag tycker att det fortfarande är de från debuten som håller högst klass. Som när man exempelvis kör (Sic) med tillhörande intro. Corey Talor sköter mellansnacken på ett som vanligt fuck-intensivt manér och får bra respons på invanda fraser. Publiken får sätta sig ner under "Spit it out" på ett bekant vis för att efter ett också bekant "jump the fuck up" explodera i ett hav av ösande människor. Det är effektiva knep som funkar men det känns som sagt inövat. Min sinnesstämning var inte den bästa på grund av kylan och tilltagande trötthet men jag kan inte undgå att konstatera att jag inte blir särskilt berörd av konserten.

Slipknot. Foto: Veckans Vrål

När jag med blöta fötter rör mig hemåt är det således ganska skönt. Dels för att jag fryser som en hund, men också för att jag är övertygad om att fredagen kommer överträffa torsdagen med hästlängder. Och så rätt jag hade.

Kramar VV