tisdag 30 juni 2015

COPENHELL - En kärleksförklaring i tre delar. Del 3: Lördag.

Och på den tredje dagen återuppstod man. Inte som en ny man men ändå oförskämt fräsch efter två dagars festivalande. Med lite träningsvärk i moshmuskulaturen och några andra festivalrelaterade krämpor tar jag mig över sundet en sista gång. På pappret inte lika episk som fredagen men ändå en sjukligt bra line up. Bäddat för en bra avslutning med andra ord.

LÖRDAG

Festivalområdet känns fortfarande lite nyvaket när jag äntrar portarna vid 14-blecket. Vid det här laget känner jag dock COPENHELL så pass väl att jag vet att det bara är en fas. Första bandet ut på Pandæmonium gör ett gott försök att provocera fram ett uppvaknande och lyckas relativt bra med det. Det är dansk black n´roll, med betoning på black, i form av Horned Almighty som det handlar om. Danskarna ser till att COPENHELL-publiken får sig lite ben, blod och corpse paint till livs och det tas varmt emot. Apropå det är det riktigt varmt denna lördag och det lysande solskenet kanske inte är den inramning som gör Horned Almighty mest rättvisa. Hur som helst passar deras ösigt smittsamma och tunga hybrid av rock med black metal alldeles utmärkt som start och jag har startat dagen med en öl och att ha upptäckt ett nytt band.
Horned Almighty. Foto: Veckans Vrål
Halshug. Foto: Veckans Vrål
Lördagen är rätt lugn schemamässigt så jag flanerar runt lite, sätter mig i gräset och strötittar på folk metalbandet Huldre och har det allmänt skönt. Nästa seriösa konsertbesök blir i form av danska crust/hardcorebandet Halshug på Pandæmonium. Precis som det ska vara när det är crust på g är det inget knussel. Snabba låtar rivs av i hetsigt tempo och det är bara att hänga med om man vill det. Halshug gör en bra spelning som kanske inte går till historien som mest show på COPENHELL men det är ett stabilt punkgig som levereras. Men den största behållningen tror jag ändå är bandets mest hängivna fans på plats, speciellt en yngre herre i battleväst och festivalenlig frisyr som är så pass passionerad i sitt stöd till bandet att han snor flera pressfotografers och även min uppmärksamhet från bandet själva. Sådant blir jag varm i hjärtat av att se och det är det som tillställningar som COPENHELL är till för, och också det bränsle som de går runt på.
COPENHELLS hjärta dokumenteras. Foto: Veckans Vrål
 Efter den raska konserten med Halshug är det dags för första band ut på Helviti och det är svenskarna i Hammerfall. Min relation med bandet är lika med noll, med undantag av några låtar jag blev hjärntvättad med när jag bodde hemma hos en kompis sommaren efter gymnasiet. Självklart slår jag mig ner i gräset med en kall Royal och bevittnar delar av konserten ändå och slås av hur stora de är i metalkretsar vilket lätt glöms bort när man tänker på sidoäventyr som Körslaget till exempel. Det är storpublik och stämningen är hög och jag får lite power metal feeling. Det händer inte ofta.

Från rutinerade herrar till desto färskare blod, om än namnkunnigt sådant i form av brittisk metalcore i form av Asking Alexandria, dessutom med sprillans nya sångaren Denis Shaforostov vid micken. Jag vill egentligen höra en enda låt, och det är härligt smöriga powerballaden "Moving on" men med tanke på hur stor prägel förra sångaren Danny Worsnop sätter på den låten är jag inte förvånad att den uteblir. Vi får dock bevittna mycket annat. Denis är tokladdad och med tanke på hur youtube skvallrat om förra sångarens engagemang på scen mot slutet så är det säkert ett lyft för bandet. Röstmässigt är Denis dock inte lika säregen även om han besitter en röst i typisk metalcoreklass, och dessutom av rätt hög kvalitet. Spelningen på COPENHELL lägger jag till handlingarna som en helt ok sådan med ett plus för smädandet av bandkamraterna som Ben Bruce gör i sina mellansnack. 

Asking Alexandria. Foto: Veckans Vrål
Efter att eftermiddagen egentligen inte bjudit på något av de band jag sett fram emot mest att se så är det desto mer intressant när Gojira kliver upp som nästa band på Helviti. Mina förväntningar är skyhöga och COPENHELL-publiken verkar tänka likadant. För när bröderna Duplantier och company kickar igång bjuder publiken på festivalens största, och bästa ös. Bandets tekniska men übersvängiga progressive metal är en fröjd att bevittna live och passar ypperligt för taktfasta aktiviteter som nävar i luften, hoppande och även mer fria konstarter i mosh piten. När fransmännen drar igång gamla dängan "Backbone" kan jag inte stå emot utan ger mig in i hetluften, med ryggen som insats. Gojira har ett fantastiskt starkt låtbatteri så även om de denna gång utelämnar många hits från senaste skivan är det inget som fattas konserten, kanske snarare tvärtom. Det mest minnesvärda är nog festivalen största wall of death under "Flying whales" och den värme detta fantastiska band uppvisar på scenen. Ingen machoattityd här inte, men tufft av bara helvete ändå. Efter Code Orange är detta festivalens bästa spelning och av de största bokningarna i särklass bäst.
Fantstiska Gojira. Fantastiska publik. Foto: Veckans Vrål
Dags så för en riktigt gammal goding. Turbonegro, som jag älskat länge men tappat intresset för under senare år, speciellt sen legenden Hank von Helvete lämnat bandet. Ny frontman är lika dekadente Tony Sylvester som i mångt och mycket liknar Hank på scen. Kul också att se Euroboy spänstig och fin med tanke på hans tidigare cancersjukdom. Det börjar dock lite avvaktande. Publiken och Turbonegro känner på varandra under de första låtarna. Men med sitt sedvanlig humoristiska mellansnack som är långt under bältet värmer man upp publiken, och vipps finner jag mig mitt uppe i en "I got erection"-allsångsversion av en wall of death och glädjen är total framför Hades. Det var riktigt kul att se att ett band jag gillat så länge och sett så mycket på scen fortfarande levererar.
Turbonegro. Foto: Veckans Vrål
Från humor till dödsallvar i form av två svenska giganter inom sina genrer, black metal i form av Marduk och dödsmetall i form av Bloodbath. Marduk hinns bara med en snabbis tyvärr men bjuder på mycket rök och mycket stämning i klassisk black metalanda. Bloodbath är inte helt otippat dränkta i blod och levererar en stabil dödsföreställning även om min upplevelse av den skuggas något av en för första gången otrevlig stämning i mosh piten. Jag har hamnat bredvid några ynglingar som inte förstått grejen med att man knuffas lite utan som verkar ta åt sig personligen. De räcker fulfingret och verkar allmänt missnöjda och hamnar också i gruff med några samt har den dåliga smaken att sikta in sig på personer de inte gillar. Musiken fick på så vis inte den uppmärksamhet den förtjänade under hela spelningen och förtog lite av stämningen. Det är dock fin old school death metal som vi får höra och vi gillar ju sånt, eller hur?

Vid midnatt är det så dags för avslutande akten på Helviti och för min del även på hela COPENHELL. Det är återigen svenskt, Ghost, som av antalet människor framför största scenen att döma hör till huvudakterna efter Slipknot. Jag har alltid haft lite svårt för det hypade bandet. Eller egentligen älskar jag dem oerhört, men bara när det gäller vissa låtar. Många andra låtar tycker jag dessvärre är rätt sega. Och även om jag är riktigt taggad att se Ghost och blir helt lyriskt sjungande när de kör fantastiska nya singeln "Cirice" så kommer jag inte ifrån känslan av en väntan på de bra låtarna. Det blir för långsamt emellanåt och då är jag halvvägs hem mentalt. När det är bra är det dock riktigt bra, som under "If you have ghosts", "Year zero" och ovan nämnda "Cirice". För inbitna fans lär spelningen varit helt fantastisk och den avslutas på ett oerhört vackert sätt när publiken sjunger allsång i extranumret "Monstrance clock", vilket blir en fin summering av COPENHELL som helhet. "Come together, together as one. Come together, for Lucifers son". 

Ghost. Foto: Veckans Vrål
På bussen hem är jag trött, öm, måttligt berusad samt mycket lycklig och nöjd efter tre dagar på vackra, vänliga och helt fantastiska COPENHELL. En festival som är både liten och familjär på samma gång som den är storslagen och mycket smart upplagd. Den allra största kvalitén ligger i dess fantastiska publik, som är mycket mer brokig och mångfacetterad än jag trodde och som skapar en fantastisk gemenskap. Jag åkte själv till COPENHELL varje dag, men jag kände mig aldrig ensam. Tack för det, kära Danmark. Imorgon ses vi igen, då åker jag till ROSKILDE. Vi syns där! 

Kramar VV




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar