Efter att något överförfriskad sett Converge riva hela haket på Pandæmonium och under den håltimme som följde både hunnit med att tappa bort och hitta min festivalkompanjon och tillika lillebror Mattias så var det då äntligen dags för mitt absoluta festivalklimax. Barndomsidolerna Scorpions ska äntligen äntra en scen där jag råka befinna mig framför. Peppen är över 25 år lång och enorm. Efter att ha badat i solsken hela dagen badar nu Copenhell i hällregn och åskan går som om att Amon Amarth hade tjuvstartat sin spelning på fredagen lite.
 |
| Scorpions. Foto: Veckans Vrål |
Med nya låten "Going out with a bang" inleder de rutinerade, men förvånansvärt pigga, veteranerna från Hannover sin spelning. Förutom fina "We built this house" och "Rock n´roll band", också från nyaste skivan Return to fever (2015), är det också det enda bidraget som härstammar från något nyare än klassiska Crazy World (1990). Faktum är att Scorpions till och med bjuder på ett medley av gamla 70-talsklassiker som "Steamrock fever" och "Speedy´s coming", vilket uppskattas både av undertecknad och övrig publik, vars medelålder och nostalginivå är något högre än det var förra året på Copenhell. Klaus Meine, vars röst la ribban för en bra hårdrocksröst för mig redan på 80-talet, har sannerligen åldrats med stil och den säregna rösten håller fortfarande. Det är underbart att se att Scorpions inte är ute på en lat avslutningsturné för att håva in lite pension, utan tvärtom så känns det både inspirerat och energiskt samt som att bandet faktiskt fortfarande gör detta för att de tycker det är riktigt kul.
 |
| Scorpions. Foto: Veckans Vrål |
Nästan samtliga av min barndoms blandbandshits avlöser varandra, där "Coast to coast", "Big city nights", "Blackout" och superhiten "Wind of change" är de som värmer mest. För att inte tala om när Scorpions kör ett extranummer bestående av "Still loving you" och "Rock you like a hurricane", ackompanjerat av hesa och lyckliga röster från en fantastisk publik. När bandet kliver av är inte ett öga torrt. Inget annat heller för den delen eftersom det har ösregnat hela konserten.
 |
| Klaus Meine. Foto: Veckans Vrål |
Innan gårdagen har jag varit lite oroad över att jag inte skulle få den där i det närmaste religiösa upplevelsen som jag förväntade mig av att äntligen få se Scorpions, som fortfarande är det enda band som jag kan säga har varit mina idoler. Nu blev det faktiskt ännu starkare än vad jag trott, mycket tack vare att originalmedlemmarna Rudolf Schenker, Mathias Jabs och Klaus Meine tillsammans med svenska kändistrummisen Mickey Dee och basisten Pawel Macimoda verkligen bjöd på en show med mycket hjärta i.
Med gråten fortfarande i halsen är jag oerhört tacksam över att Scorpions gav mig den kväll jag fick igår och trots en diger erfarenhet av konserter faktisk en av de starkaste upplevelser jag haft framför en scen. Och tack Copenhell för att ni verkligen förstår hur man arrangerar en fest som inte ens skyfallet från helvetet kan störa.
 |
| Mathias Jabs och Rudolf Schenker. Foto: Veckans Vrål |
 |
| Scoprions. Foto: Veckans Vrål |
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar