Lyssnat på v41+42

Eftersom tiden inte räckte till förra veckan lägger VV en extra dignande lista denna vecka med hela 14 låtar. En låt per dag, det minsta man kan begära av livet och VV är inte sämre än att leverera detsamma. 

1. Dillinger escape plan - Baby´s first coffin "You´re being a liar!" skriker Greg Puciato och karln är alldeles för biffig för att jag ska våga säga emot. Att han och resten av bandet från New Jersey dessutom levererar den galnaste live-show jag någonsin upplevt gör att jag inte kan bli annat än helt såld. Platsen är Kulturbolaget i Malmö, året 2005 och jag lär mig att genren heter matchcore. Tänk ett gäng galna vetenskapsmän med övernaturliga instrumentbegåvningar på en platta Red Bull som försöker göra allt för att undvika 4/4-delstakt. I fredags, den 18/10, var bandet tillbaka på KB och undertecknad missade detta pga sviktande ekonomi. Svider ordentligt. För DEP är galet, argt och genialiskt. Och förbannat bra! 
2. Rosetta - Je n'en connais pas la fin Över till något så vackert att det onekligen inte kan beskrivas på något annat språk än kärlekens - franskan. Rosetta är dock från Philadelphia och sjunger på engelska. Låttiteln är snodd av Edith Piaf och betyder "My kingdom for a kiss". Rosettas postrocksmetal rör sig i samma musikaliska kvarter som Cult of Luna men är stundtals betydligt ösigare än norrlänningarnas. Låtbygget känns igen från postrocken med ett ständigt växande ljudlandskap och när det gått 5:50 och låten når sitt klimax så vill man bara leva. Rosetta är ruskigt bra, så är det.
3. Pharoes - Trial Pharoes är från Malmö (bara en sådan sak) och spelar snygg alternativ rock/post-grunge i stil med t ex amerikanska Chevelle. Kanske VV:s snällaste låt hittills. Pharoes förtjänar mer uppmärksamhet och definitivt en plats bland de stora i genren samt givetvis här på VV.
4. In-Quest - Reiterated cycles of celestial spheres Belgien är mer än öl, choklad och EU-parlamentariker på skattebetalda champagneluncher. Det finns bra vrål där också. Bland annat i form av grymma In-Quest som min kära bror tipsade mig om i veckan. Eftersom det handlar om "djent", som avhandlats under föregående lista (här), låter det ju en del som Meshuggah. In-Quest är dock något mer melodiska och har i mitt tycke ett lite mindre kliniskt sound. Lite skitigare, vilket är helt i sin ordning. Ett mycket spännande tillskott i Vrålfamiljen.
5. Breach - Replenish the empty Nu till denna veckas mest saknade. Breach från Luleå, Norrland, Sweden var och är ett favoritband. Skivan It´s me God från 1997 är fortfarande en av de bästa vrålskivor som släppts på svensk mark och diverse kassettkopior av den rullade frenetiskt i bandaren på rummet jag hyrde under gymnasiet. Jag var inte mogen nog då att förstå att jag lyssnade på något unikt. Man vet inte vad man saknar förrän båset är tomt. Kom tillbaka!
6. Martyrdöd - Hör världens rop Dags för stabil, svensk crust i form av Martyrdöd. Kvartetten innehåller bl a Mikael Kjellman, gitarrist från legendariska Skitsystem. Jag gillar de melodiska, lite black metal-inspirerade gitarriffen som samsas med det tokskitiga crustöset och efter två dagars bekantskap har jag ännu inte stött på en dålig låt. När man börjar gräva i svensk crust inser man hur bra det är. Mer av den varan, ja tack!
7. Kruger - The ox Schweiziska Kruger levererar vad som brukar kallas för sludge metal. Jag har länge uppskattat band som Kylesa och Baroness och Kruger tillhör samma släkte som dessa giganter men låter lite mer metal än den stonerrock som jänkarna ovan kör på. I början när jag lyssnar på Krugers nyaste "For death, glory and the end of the world" flyter alla låtarna ihop men erfarenheten säger mig att det krävs mer än en lyssning för att hitta guldkornen när det gäller denna typ av malande musik. Bra är det i alla fall.
8. The Cumshots - I still drink alone Norska The Cumshots är kända för sina vilda och våldsamma konserter med diverse frakturer hos bandmedlemmarna som följd. Enligt uppgift har det också förekommit sex på scen, dock ej med bandmedlemmarna inblandade utan av och med miljöaktivister. Bandnamnet antyder ju också att detta är barnförbjudet på alla sätt. Death n' roll är det vi kallas deras musik i alla fall och jag kan inte undgå att gilla, trots de pubertala inslagen.
9. Hatebreed - Boundless (Time to murder it) Hatebreed är veteraner och giganter på den tunga metal-hardcorescenen och kom in i mitt liv på allvar i och med "The rise of brutality", 2003. Även om de senaste skivorna rönt mindre uppmärksamhet hos mig så håller bandet fortfarande hög kvalitet. Senaste skivan "The divinity of purpose" kom i januari i år och sista spåret "Boundless..." svänger ordentligt.
10. Adept - Aftermath När Raised Fist spelade på KB i Malmö under vad jag tror var "Sound of the republic"-turnen var det ett ungt, tight och ösigt metalcoreband från Trosa som spelade förband. Jag hade inte hört mycket då, bara ett par låtar. Idag är Adept betydligt mer bekanta, och det långt utanför Trosa och Sveriges gränser. Aftermath är en fin bit från nyaste skivan "Silence the world" som kom tidigare i år.
11. Fair to Midland - Whiskey and ritalin Fair to Midland från Texas är något speciellt. Deras musik är svårbeskriven, progressiv och egen. Sångaren Darroh Sudderth är ett fenomen i sig och kan gå från glasspräckande falsett till gutturala vrål-gurglande läten på ett ögonblick, utan att det tar bort intrycket av att både sången och musiken faktiskt är både vacker, tung och ösig. Tyvärr har det under 2013 ryktats om att bandet är i splittringsfas men så länge inget är bekräftat hoppas vi att det stannar vid just rykten.
12. Knivderby - Gräs, bensin eller röv Veckans kanske snyggaste bandnamn med den definitivt snyggaste låttiteln. Knivderby är punk på svenska av det snällare, och ösigare, slaget. Definitivt med en plats i VV:s rymliga hjärta. Svängigt!
13. The ghost of a thousand - New toy Ibland gör det ont att veta. Som när jag i skrivandets stund informeras om att The ghost of a thousand från Brighton har lagt ner, och det sen ca 1-2 år tillbaka. När jag hörde ovanstående låt 2007 var det en välförtjänt käftsmäll på brittisk engelska som gav mersmak. Låten har samma effekt än idag.
14. Atreyu - This flesh a tomb Listan avslutas med lite redig sing-a-long-metal. Det är ju faktiskt lördag. De som levererar allsången är Atreyu från Kalifornien, Amerikatt. Ni vet, de med den sjungande trummisen Brandon Saller, som står för  den mesta av skönsången i bandet. 2004 var detta den bästa kombinationen mellan vrål och rensång jag hade hört. Om det fortfarande är det bästa låter jag vara osagt men det håller bra än idag.

Kramar VV