onsdag 29 juni 2016

COPENHELL 2016: Tribulation

Jonathan Hultén. Foto: Veckans Vrål
Det är i det närmaste arla morgonstund när jag och min festivalkompanjon och lillebror med raska och rätt slitna steg tar oss mot Hades på lördagsförmiddagen. Svenska stjärnskottet Tribulation har nämligen fått den något okristliga och rätt otacksamma tiden 13:15. Personligen är detta en av konserterna jag sett fram emot mest och trots att alla tåggudar i världen försökt motverka det hinner vi dit precis i tid till när bandet äntrar scenen till ett stämningsfullt intro. Och vilket band sen. Det är en samling ondsint vackra varelser som kliver på, där gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén är de vackraste. Faktum är att den senares feminint kattdjuriska uppsyn fullkomligt blåser mig baklänges av hela sin uppenbarelse och aggressiva framtoning.

Tribulation inleder med "Strangeways always beckon" från senaste succéalbumet Children of the night (2015) och det låter, även om gitarrljudet försvinner under en av de senare låtarna, ungefär lika fint som det gör på skiva. De melodiska gitarrslingorna som dansar fram över de tunga riffen försvinner kanske något, men som min bror förtjänstfullt uttryckte det så fyller man i det lilla tomrummet själv om man lyssnat mycket på musiken innan. Och det har jag, så det är med stor behållning som jag njuter av låtar som "Melancholia", "Winds, tungt instrumentala "Ultra silvam" och avslutande "When the sky is black with devils".

Tribulation. Foto: Veckans Vrål
Den arla tidpunkten och dagsljuset må ligga värmlänningarna i fatet med de förvaltar förutsättningarna på bästa möjliga sätt. Bandets stämningsfulla och mörka intensitet på scen stämmer väl överens med känslan i musiken, vilket skapar en upplevelse av en väl genomtänkt och samtidigt genuin helhet, med medlemmarnas utseende som kronan på verket. Det är verkligen en fröjd för ögat att se gitarristernas fantastiska poserande och grimaserande mot publiken, medan sångaren och basisten Johannes Andersson är en något mer introvert estradör. Ovan nämnda Jonathan Hultén dansar fram likt en djävulslik älva över scenen och vänder och vrider på sig i allehanda vinklar samt väser ilsket åt publiken. Det är omöjligt att inte bli berörd när han skriker "Copenhell" åt publiken med en furiositet som får honom att fullkomligt skaka i hela kroppen. I mina ögon är han hela festivalens bästa scenpersonlighet och en av de bästa jag sett på mycket länge, samt så vacker att det är fler än jag i publiken som inte hade bangat på ett frieri från karln.

Tribulation är precis en sådan där konsert som kommer få mig att uppskatta bandets musik ännu mer efteråt, eftersom den kompletterats med en varm känsla för bandets förmåga att framföra den live.

Kramar VV

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar