Vad kan sägas om 2020 som inte har sagts redan? Ett formidabelt skitår men inte musikaliskt är väl det som många anser och som jag också känner. Året avslutades med att jag fick en fantastisk unge, vilket ju gör att allt känns förlåtet för det så utskällda 2020. Personligen tycker jag inte det varit ett lika bra skivår som 2019, men det som varit bra i år har å andra sidan fått en större känslomässig betydelse, säkert på grund av att ens mentala tillstånd har varit vad det varit. Musikens roll som tröst, sällskap och pepp har aldrig varit så tydlig som nu och för det är jag den evigt tacksam. Följande tio alster har som ni förstår betytt allra, allra mest.
1. ULCERATE - Stare into death and be still
(Debemur Morti Productions)
Vilken styrkedemonstration detta åskmuller till album är. Nya Zeeländska Ulcerate hade en del att bevisa efter briljanta Shrines of paralysis (2016) men har överträffat alla mina förväntningar med råge. Bandets tekniska dödsmetall är mycket speciell och så också mitt förhållande till den. Jag skulle nog inte kunna särskilja en låt från en annan, samtidigt som bandets musik har en i det närmaste magnetisk dragningskraft på mig. För Ulcerate levererar en känsla, eller snarare en storm av känslor, mer än enskilda låtar. Ett virrvarr av atmosfär och melodi samsat med matematiskt perfekta och virtuosa teknikaliteter suger in en i ett universum som andas lika mycket brutalt kaos som fjäderlätt skönhet. Just det sköna och melodiösa är den största utvecklingen till Stare into death and be still och det gör det inte bara till det bästa jag hört från denna överjordiska trio, utan också till årets bästa album 2020.
2. YEAR OF THE KNIFE - Internal incarceration
(Pure Noise Records)
Ge mig en slägga så jag får slå sönder något, tänker du kanske när livet känns motigt. Då kommer jag ge dig ett ex av Internal incarceration istället så sparar du presumtiva skadeståndspengar. För Year Of The Knifes fullängdsdebut är musikalisk aggressivitet i dessa allra finaste form och en metallisk hardcoreskiva som i mina öron är helt perfekt. Jag är förbluffad över att jag inte upplever en enda svacka i den tretton spår långa totalkross som Internal incarceration är, vilket är en mycket svår konst att bemästra i en musikalisk fåra som lever just på den aggresiva kicken den ger lyssnaren. Year Of The Knife är ett av mina nya favoritband inom hardcoresfären och hade jag fått bestämma hade de fått pryda vilken scen som helst på de stora festivalerna i sommar, eller vilken sommar det än må bli då vi får uppleva livemusik igen. När det väl blir så att jag får avnjuta bandet live är det oklart om jag överlever, för jag lär gå sönder av ren övertändning.
3. KATATONIA - City burials
(Peaceville Records)
Minst otippad på årets lista är vemodets kungar Katatonia, som med City burials mjuknat lite efter den i mitt tycke härligt progressivt hårda The fall of hearts (2016). Därför tog det mig några lyssningar innan jag återigen blev gråtmild och en känslomässig blöt pöl inför deras fantastiska musik. Tiden vi levt i under året kan ju inte heller tonsättas på ett mer lämpligt sätt än med Renkses sammetslena och avgrundsdjupt sorgsna stämma, som låter helt fantastisk på City burials. Apropå albumets titel kan jag inte tänka mig en bättre musik att begravas till än Katatonias, och skulle den så uttröttande pandemin ta kål på oss har vi i alla fall fått avnjuta fantastisk musik på vägen. Tack för att ni finns Katatonia.
4. KVAEN - The funeral pyre
(Black Lion Records)
Ensam är stark är ingen paroll jag står för i livet i övrigt men i årets tjugo bästa album återfinns inte mindre än fyra soloprojekt, varav Kvaen är det som huggit det djupaste hacket i mitt hjärta. Bakom detta black metal-projekt står Jakob Björnfot, som bl a spelat gitarr i finfina The Duskfall, och som är stationerad i Kalix, vilket gör honom till mer norrlänning än jag någonsin kommer kunna hävda. The funeral pyre är hans solodebut och en fullkomligen formidabel uppvisning i ett hantverk där melankoliska melodier möter råheten i svartmetallen. Och vilka melodier sen. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kommer kunna nynna ledmotivet i titelspåret utan eftertanke. Extra kul att vi emellanåt får oss härliga 80-talsdoftande solon till livs och också lite speed metalriffande mellan blast beatsen. The funeral pyre är en sådan där skiva som trots att den tillhör extremmetallen i mina öron är en ren hitkavalkad som hade platsat i försäljningslistornas översta skikt om folk i allmänhet haft någon musiksmak överhuvudtaget. Metalpropaganda är ordet för dagen.
5. ETT DÖDENS MASKINERI - Det svenska hatet
(Suicide Records)
Sedan det släpptes har Det svenska hatet fått ackompanjera mången promenad hos undertecknad, och jag vill tro att det ursinne albumet frammanar hos mig syns utifrån. I vanliga fall är texter inte det viktigaste för mig. Tvärtom är de ofta en bisak, men i fallet Ett Dödens Maskineri har de motsatt effekt. Den väl formulerade och teoretiskt förankrade ilskan mot sakers tillstånd i primärt det svenska samhället är som att få en intravenös återinjektion av en förlorad revolutionsvilja. När texterna dessutom vilar på en fond av välkomponerad, tung och melodisk hardcorepunk med lite crustvibbar blir kombinationen helt magisk. Nämnde jag att jag älskar Daniel Garpebrings fantastiskt bitska vrålande och att det otroligt nog är bandets fullängdsdebut? Plus i kanten att man har en låt med titeln "Sveg". Som jämtlänning i grunden kan jag verkligen känna ångesten som den härjedalska centralorten frammanar bara genom sitt namn. Men det får bara vi som kommer från norrlands inland säga - 08:ors kommentarer undanbedes vänligen men bestämt.
6. CRIPPLED BLACK PHOENIX - Ellengæst
(Season Of Mist)
Jag är uppriktigt förvånad, och inte minst lycklig, över hur hårt Ellengæst slog mig i ansiktet när Spotifys algoritmer lät mig snubbla över låten "Lost" och jag sedan upptäckte den härligt spretiga helhet som detta album är. Crippled Black Phoenix är nämligen ett band jag tidigare inte hört många låtar av, men onekligen borde. Bandet spelar en experimentell rock med postrockskänsla och har inför detta albumet stått utan förstevokalist vilket lett till att man anlitat gästsångare istället. Ett lysande drag, då till exempel Tribulations Jonathan Hultén och ikonen Gaahl står för fantastiska sånginsatser på spåren "The invisible past" respektive "In the night". "The invisible past" med Hultén är för övrigt den vackraste låt jag hört i år, möjligtvis i konkurrens med det lysande spåret "Everything I say", där fasta medlemmen Belinda Kordic står för sånginsatsen. Vackert och brokigt i perfekt balans är vad som gjort att jag förälskat mig i Ellengæst, en förälskelse som blir djupare för varje lyssning.
7. NOVARUPTA - Marine snow
(Suicide Records)
Alex Stjernfeldt fortsätter sitt episka soloprojekt Novarupta, enligt god gammal sed med en uppsjö gästsångare till hjälp. Denna gången med fantastiska vokala insatser av frontmänniskor bland annat från Besvärjelsen, Skraeckoedlan och Inter Arma. Stämningen och tempot är mer lågmält och mjukt än på debuten vilket rimmar väl med temat för skivan som är vatten, i kontrast med eld som var temat för Disillusioned fire. Stjernfeldt bemästrar även denna sinnesstämning briljant och vi bjuds på lika sorgset vackra som blytunga alster. Vad jag hört i intervjuer ska Novarupta släppa en skiva per år tills de fyra elementen är avklarade och fortsätter det som det gjort hittills har herr Stjernfeldt prenumeration på topp tio även de två nästkommande åren.
8. VIDEO NASTIES - Dominion
(APF Records)
Britterna i Video Nasties har bidragit med otroligt mycket glädje under året med sin strålande fullängdsdebut Dominion. Svängig death n´roll med skräcktema och en ständig glimt i ögat är det vinnande konceptet, men utan att någonsin tumma på kvalitén i riffen och låtbyggena. Högt underhållningsvärde är att vänta om du missat detta.
9. SVARTKONST - Black waves
(Trust No One Records)
Enmannaprojekt imponerar alltid, men få gör det så mycket som Rickard Törnqvists Svartkonst. På andra fullängdaren utökas repertoaren i den tokstabila dödsmetallen han visade upp på debuten. Vi får både mer melodi och mer doom till livs på Black Waves, vilket stärker varumärket Svartkonst ytterligare och Törnqvists låtskrivarförmåga är onekligen fläckfri. Black Waves är en sådan där skiva som man kan återvända till oavsett tid och humör och alltid få ett tillfredställande resultat.
(Sacred Bones Records)
Brötig sludge möter smäktande singer songwriter influerad av amerikansk folkmusik och det är inte alls en så ohelig allians som det kan verka. Tvärtom, de två ytterligheterna av vad som ändå får betecknas som mörk och tung musik gifter sig alldeles utmärkt. Det är en förkrossande tyngd i riffen, aggressiv brutalitet i den vrålade sången men framför allt en enorm skönhet i melodierna och Emmas sång. Emma Ruth Rundle är lite av en favorit sedan innan och hennes redan etablerade metalliska aura förstärks ju avsevärt i och med detta fantastiska alster. Jag hoppas verkligen inte att hennes medverkan i denna sortens samarbeten är en engångsföreteelse.
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar