lördag 2 januari 2021

ÅRETS VRÅLALBUM 2020, plats 11-20

Det vore ju anmärkningsvärt om jag inte skulle lyckas knåpa ihop en årsbästalista även efter det ödesmättade år vi känt som 2020. Så trots nybliven bebislycka och den upp och nervända värld som jag lever i just nu kommer här ett försök att rangordna de viktigaste alstren som förgyllt den lite extra dystra vardagen under detta året. 

11. CHANGE - Closer still
(REACT!)
Jag älskar när man snubblar över alster i sista sekund innan året ska summeras, och som likt den mest orädde i mosh piten beslutsamt klyver sig in i gemenskapen. Change är ett sådant exempel, och vilken skiva Closer still har visat sig vara. Hardcore av den gamla skolan är grundfundamentet som debuten vilar på men maken till varierad sådan har jag aldrig stött på. Små finurliga inslag hela tiden och jag älskar passagerna med mer ren sång - påminner lite om Pennywise - som bryter av det formidabla hardcoreskrikandet. När man dessutom chockar med lite ska på "Beyond" blir livet inte bättre. Med mer tid hade Closer still kunna vara årets nummer ett.


12. HIGHER POWER - 27 miles underwater
(Roadrunner Records)
Det fullkomligen dryper 90-tal om Higher Power och deras studsiga hardcore, som är full med influenser av härligt gnällig alternativrock och grunge från detta gyllene årtionde, uppblandat med hardcore av den upplyftande skolan. Både rytm och melodier bidrar till ett medryckande driv som är helt oemotståndligt. Sedan januari har 27 miles underwater legat och pyrt i min årsbästahög på Spotify och det är ett kvalitetsmärke att den hållit hela året.
  

13. A.A. WILLIAMS - Forever blue
(Bella Union)
Jag kan inte få nog av A.A. Williams och hennes melankoliskt vackra, tunga och oerhört välsjungna singer songwriteralster. Hennes vibrato lär ge utslag på richterskalan och skivan är full av känsla, både i låtskrivandet och utförandet. Om någon tvivlar på relevansen i denna lista hänvisar jag till den mörka tyngd som vilar över hela skivan, samt att det faktiskt förekommer vrålsång vid något tillfälle.  


14. DÖDSKÄLLAN - Dödskällan
(Arnioki Records)
Magisk punk från Malmö av det slag som vi hör hos husgudar som Svart Katt och Vånna Inget. Trion levererar en debut som är smällpackad med vemodiga och melodiska punkhits och som visar på en fantastisk förmåga till låt- och textskriveri. Extra kul med Malmötema i låtar som "Sorgenfri" och "Beijers park". 


15. PALLBEARER - Forgotten days
(Nuclear Blast)
Ännu ett band som lider av hur briljant jag upplevde dem när jag upptäckte dem. Foundations of burden (2014) är en makalös skiva vars glans få alster kan leva upp till, men Forgotten days är inte pjåkig den heller. De mer direkta hitsen som jag föll för en gång i tiden har man lämnat bakom sig och Pallbearer är både mer progressiva och suggestiva år 2020. Men det intrikata lager på lager-låtskrivandet är intakt och detta är en skiva som växer för varje lyssning.


16. THE OCEAN - Phanerozoic II: Mesozoic/Cenozoic
(Metal Blade)
Den pretentiösa titeln kan ju skrämma bort även de mer litterära metalskallarna och jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur fantastiskt lättlyssnad denna outtalbara skiva är. Och hur smällpackad den är med influenser. Beroende på vilken låt det gäller får jag underbara vibbar av Katatonia, Breach, Cult Of Luna och Tool. Allt så klart snyggt förpackat produktionsmässigt och med en som sagt förvånat hög hitkänsla. Årets mest otippade inslag på årsbästalistan.


17. VAMPIRE - Rex
(Century Media)
Trepunktsbälte på, för på Rex blir det åka av på riktigt. Thrashdödsen från göteborgska Vampire är dock inte bara snabb och nå djävulskt ösig utan jag tycker också de utvecklat melodierna på ett mycket förtjänstfullt sätt från With primeval force, som jag gillade skarpt. Jag vidhåller att ens coolness ökar vid daglig dos av Vampire. Och behovet av snabba jeans.


 18. KVELERTAK Splid
(Petroleum Records)
Bandet som alltid gör catchy och snygg rockmetal har också alltid lidit av att jag inte lyckats få samma kick av deras senare alster som av debuten. Men med Splid har jag fått tillbaka lite av den där känslan som debuten ingav, då man tyckte att norrmännen är världens bästa band. Sångmässigt är Splid bandets starkaste hittills, mycket tack vare finurliga körer och nya sångaren Ivar Nikolaisens vokala bredd. Och att Troy Sanders gästar så klart. 


19. NAPALM DEATH - Throes of joy in the jaws of defeatism
(Century Media)
Rutinen fullkomligen lyser om Napalm Death på Throes of joy in the jaws of defeatism, både i form av ett mod att ta ut svängarna och en fantastisk förmåga att skriva låtar - och inte minst riff - och utan att bandet visar någon tillstymmelse till mättnad. Gammalt gott mangel blandas upp med dansanta och svängiga riff samt till och med lite popigare tongångar. 


20. SWEVEN - The eternal resonance
(Ván Records)
Debuten från Sweven är lysande på så många sätt. Annorlunda, innerligt och välkomponerat rakt igenom. Det enda som ligger vad som är den logiska fortsättningen på Morbus Chron i fatet är att The eternal resonance är en humörsskiva för mig. Min hjärna är väl för enkelt sammansatt för att jag ska kunna ta till mig briljansen om jag inte är riktigt sugen på proggig och lågmäld dödsmetallsrock. När jag är på det humöret är jag dock mycket nöjd med det jag hör.

Kramar VV 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar