Lyssnat på: MARS

Pharoes.

Varje år glömmer jag bort hur tung vintern brukar kännas, och också vilken skillnad det gör när ljuset återvänder. Min empiriska erfarenhet visar dessutom att vintern blir tyngre med åren. Tur då att vrålmusiken, den trogna hjälpen genom de mörka vintermånaderna, bara blir bättre och bättre. Mars lät ungefär så här när Veckans Vrål fick välja.

Pharoes - "New lines"
Det Malmöbaserade alternativa rockbandet Pharoes är Sveriges svar på den amerikanska alt-rocken och rensångsbaserade metallen med band som Chevelle och Deftones. Bandet är i full gång med att färdigställa Into the infinite, uppföljaren till fina Circle of seasons (2012)  som "New lines" är hämtad från.

In-Quest - "The auxiliary theory"
Teknisk death metal/progressiv metal från belgiska Turnhout. Lika avancerad som låttiteln antyder men mycket lyssnarvänligt ändå. Från Made out of negative matter (2009).

Mortals.

Mortals - "The summoning"
Blytung trio från Brooklyn, New York som levererar en mörk och mysig mix av sludge metal, black metal och en gnutta hardcore. Från senaste skivan Cursed to see the future (2014).

Oathbreaker - "Origin"
Belgiskt fenomen med lysande crossover mellan sludge metal och hardcore. Från albumet Maelstrom (2011). Bandet kommer till Sverige i början av april tillsammans med While She Sleeps, Cancer Bats och Hundredth. Mer info om det här.

Besserbitch - "Skin"
Melodiös, catchy och ösig punkrock från Stockholm. Besserbitch släpper snart nya singeln "Gråzon", tills dess lyssnar vi på debutskivan Moments of grey (2014). 

Crucified Barbara - "To kill a man"
Rutinerad och snygg hårdrock/heavy metal från Stockholm som nominerats till bl. a. Grammis och P3 Guld i år för senaste skivan In the red (2014). 

The Resistance - "Dead"
Ultrakompetent old school death metal från Stockholm/Göteborg med både före detta och nuvarande medlemmar från giganterna In Flames och The Haunted. Personligen håller jag för närvarande The Resistance högre än dessa tillsammans, vilket inte säger lite om bandets potential. Från nysläppta EP:n Torture Tactics (2015).

36 Crazyfists - "Sorrow sings"
Emo-influerad metal med säregen karaktär från Alaska. Från nyaste släppet Time and trauma (2015).

Beyond Pink.

Beyond Pink - "Hit men inte längre"
Förbannad, ösig och fantastiskt fin punk från Malmö. Tar välförtjänt plats på årets Roskildefestival och spelade förband till legendariska Cro-Mags på deras Malmöspelning förra året. Släpper snart en uppföljare till Pride and prejudice (2012). 

Krokodilia - "Repilia familiar"
Brittisk supergrupp med medlemmar från bl. a. Gallows, Bloodhound Gang och Sikth som spelar snygg sludge metal/melodisk death metal. Från debutskivan Nachash (2014).

Slipknot - "AOV"
Apropå supergrupper. När jag upptäckte en teaser till videon till "Spit it out" för många år sedan och blev helt såld kändes Slipknot som något exklusivt som jag och mina nu metal-vänner i Östersund hade som gemensam hemlighet. Det är sedan länge historia och bandet har ökat enormt i popularitet, samtidigt som mitt intresse för bandet minskat. Nyaste skivan .5: The gray chapter (2014) är dock det bästa på länge.

The Duskfall.

Promethee - "Banner of lies"
Melodisk death metal/metalcore från Geneve, Schweiz. Råkade se att de spelade förband till Raised Fist på deras europaturné och vipps var ett nytt band upptäckt. Tänk så lätt det är ibland. Från Nothing happens, nobody comes, nobody goes (2012).

Down To Nothing - "When I rest I rust"
Ösigt straight edge-band från Virginia, USA, som kör hardcore utan större knussel. Oerhört inbjudande till en sväng mosh piten. Från Life on the James (2013).

The Duskfall - "Farewell"
Nyligen återuppstånden melodisk death metal från Luleå som får nackhåret att resa sig och gå. Otroligt ösigt och snyggt och "Farewell" är så catchy att man undrar om man hörde rätt. Från fantastiska comebacken Where the trees stands dead (2014). 



Kramar VV

Lyssnat på: FEBRUARI

Ambitionen växlar vilt här på Veckans Vrål. När jag var ung och stark, för ca 6 månader sedan, la jag upp en låt per dag. Det tempot håller jag inte längre. Precis som att Lars Ulrich inte kan spela dubbelkagge som förr så måste jag sänka tempot. En lista per månad känns mer lämpligt och borgar för kvalitet. Denna lista baseras på vad jag själv lyssnat på under den gångna månaden. Glöm inte att följa veckans_vral på Instagram, där lägger jag upp en skiva i princip varje dag. Om man avrundar uppåt. Om ni minns februari så såg månaden i alla fall ut så här i vrålväg:

Turnstile - "Can't deny it"

Svängig hardcorepunk från Baltimore, USA. Från senaste skivan Non stop feeling (2015).

Raised Fist

Satyricon - "A new enemy"

Black metal med heavy metalkänsla från Oslo som inte behöver presenteras närmre. Från Now, diabolical (2006).

Deafheaven - "From the kettle onto the coil"
Tårdrypande black metal/post metal från San Fransisco. Ny singel, som släpptes i slutet av 2014. Uppföljaren till hypade Sunbather (2013) sägs komma under 2015.

Raised Fist - "We will live forever"
Dansant hardcore från Raised Fist, Luleå och Sveriges stoltheter. Från nya skivan From the north (2015). För övrigt en tidig kandidat till en av årets bästa album.

As They Arrive - "Renewed by life"
Melodisk och spännande metalcore från Göteborg. Läs mer om bandet här. Från debut-EP:n Hope for silence (2014).

As They Arrive

Napalm Death - "Cesspits"
Legendarer och viktig urkund inom grindcore. Släppte sin senaste skiva Alex predator - Easy meat i år och levererar fortfarande.

YOB - "Nothing to win"
Episk och blytung doom metal/post metal från Eugene, Oregon, USA. Från Clearing the path to ascend (2014).

Vanhelgd - "Relics of sulphur salvation"
Ond, brutal och snygg death metal från Mjölby. Från grymma Relics of sulphur salvation (2014).

Grieved - "Cursed ideals"
Driven, mörk och snygg hardcore från Stockholm. Från EP:n Ageing (2011).

Entombed - "Left hand path"
Tidlös och stilbildande death metal från Stockholm. Från legendariska Left hand path (1990).

Pelican - "Ephemeral"
Genialisk och mycket riffstark post metal/sludge metal från Des Plaines, Illinois, USA. Från What we all come to need (2009).

Old Man Gloom - "To carry the flame"
Namnkunnig supergrupp från Santa Fe, New Mexico, USA som spelar sludge/doom/postmetal. Från No (2012).

Vallenfyre - "Savages arise"
Stenhård death metal/doom metal med bl. a.  Paradise Lost-gitarristen Gregor Mackintosh. Från Splinters (2014).

Watain - "The light that burns the sun"
Hypad och überdiabolisk black metal från Uppsala. Från Sworn to the dark (2007).

Torche - "Loose men"
Peppande, ösig och snygg stoner metal/sludge metal från Miami, Florida, USA. Från Restarter (2015).




Kramar VV

Veckans Vrål Presenterar: AS THEY ARRIVE

As They Arrive.

Episod tre av Veckans Vrål Presenterar består i ett ungt metalcore-löfte från, hör och häpna, Göteborg. Sveriges vrålhuvudstads källa av metal verkar aldrig sina och man börjar ju undra om man bosatt sig i fel landsände. Denna gång är det As They Arrive som står för tunga och ljuva toner, som jag snabbt lärde mig gilla.

As They Arrive bildades 2008 av Philip Eerola, bas och Robin Johnsson, gitarr och rensång. Snart anslöt sångaren Ali Sak och trummisen Anders Larsson och bandet började spela på mindre ställen i Göteborgsområdet. 2011 släpptes EP:n Less to live och 2013 fick bandet en permanent andregitarrist i Niklas Runstad. As They Arrive hade nu en komplett sättning och började sikta högre. Med den nya sångaren Axel Jacobsson spelade man in deras senaste alster, EP:n Hope for silence som släpptes på labeln Rexius Records 2014. Bandet har fått bra respons på skivan och singeln "Times", som i dagarna lär nå 2500 spelningar på Spotify. Jag står för ett par av dem. För närvarande söker man efter ny trummis, samtidigt som det är spelningar och låtskrivande som står på agendan. Tillsammans med labeln Rexius Records har As They Arrive högt siktande planer för framtiden.

As They Arrive. Foto: As They Arrive.

Musiken är snygg melodiös metalcore som bandet själva beskriver som "nyskapande med en mix av tunga riff och harmoniska slingor för att få ett speciellt sound". Det läggs stor vikt vid detaljer och genom att sträva efter nyanser i sin musik försöker As They Arrive särskilja sig från mängden. Lyssnaren ska få "en ny aha-upplevelse ju mer man lyssnar", som bandet uttrycker det, vilket är en mycket sympatisk egenskap hos musik om man frågar mig.

As They Arrive. Foto: As They Arrive.

As They Arrive är inte svåra att gilla. Det är tokmelodiöst och snyggt rakt igenom med stundtals riktigt imponerande kompositioner. Just bandets omnämnda känsla för detaljer i riffbygget gör att de inte är ett slätstruket metalcoreband i mängden. Personligen håller jag dängan "Renewed by life" högst, vars snygga refräng jag sjöng för full hals i duschen häromdan. Oklart om det gjorde göteborgarna rättvisa, men det är ett tecken på att As They Arrive har potential att slå, och det välförtjänt. Lyssna själv!

As They Arrive. Foto: As They Arrive.

LÄNKAR:
https://astheyarrive.bandpage.com
https://www.rexiusrecords.com/artists/as-they-arrive/
https://www.rexiusrecords.com/shop/
http://facebook.com/astheyarriveband

Kramar VV

Parkway Drive + Heaven Shall Burn = Sant

Jag hade turen att få se Parkway Drive och Heaven Shall Burn på Amager Bio i Köpenhamn den 1 december 2014. Se klipp från det här.Grym konsertkväll där även Carnifex och Northlane spelade. Det var dagen innan banden inledde huvuddelen av sin co-headliner turné i Berlin, vilket denna lilla filmsnutt förtäljer om. Upplägget var att banden turades om på scen, vilket inte gjordes i Sverige och i Köpenhamn. Kul upplägg dock och en fin liten minidokumentär om det.

Kramar VV

Lite filmtips!

ONE NINE NINE FOUR (2008)

Nostalgiskt om 90-talets punk. Om man som jag tillbringade tidiga tonår med att lyssna på Green Day, Offspring, Bad Religion och allehanda skatepunk så är detta god underhållning.

Keepers Of The Faith (2012)
När det gäller hardcore är Terror ett av mina absoluta favoritband. Dokumentären berättar bandets historia och tillvaro kring släppet av grymma Keepers of the faith.

Slow Southern Steel (2010)

Är man intresserad av att fördjupa sig lite i den metalkultur som kommit ur amerikanska södern i allmänhet och sludge metal i synnerhet, och samtidigt få sig en rejäl dos truckerkepsar, jeansvästar och skönt avslappnade typer i skägg, så är Slow Southern Steel värt en stund. Eyehategod, Phil Anselmo, Music Hates You, Down, m fl är representerade.

Kramar VV

The Årets Album countdown, topp 5!

Så till de fem allra bästa vrålalstren som släpptes under 2014. Dessa fem skivor är alla fantastiska på sitt sätt och har en stor del i att 2014 är ett av mina bästa musikår någonsin. Med förhoppning om ett ännu bättre 2015!

5. Crowbar - Symmetry in black
Årets mesta tunggung står veteranerna i Crowbar för. Symmetry in black är en trögflytande och blytung historia som lär sätta de allra stelaste nackar i arbete. Det inflytelserika bandet från New Orleans har ett eget sound och riff som får det att rycka i luftgitarrstarmen, och som toppas med Kirk Windsteins fenomenala, raspiga sång. Symmetry in black är sludge i perfektion och ett band jag ämnar fördjupa mig i under 2015.
   

Crowbar

4. Martyrdöd - Elddop

Martyrdöd

Med vacker och melankoliskt melodiös crust
har Martyrdöd fullkomligt fångat mitt hjärta med Elddop. Kombinationen av rå och ösig d-beat crust tillsammans med vackra, folkmusikinspirerade gitarrmelodier gör Elddop till ett verk som har både musikaliskt djup och långfingret i luften. Martyrdöd är ett band jag hoppas få se på en scen i min närhet så snart det bara är möjligt. Så länge njuter jag av låtar som "Synd", "Prästernas tid", "Elddop" och "Skum på världens hav", den senare för övrigt en av mina favoritlåtar 2014.




3. Pallbearer - Foundations of burden
Sent omsider fick jag upp ögonen för denna vackra, episka och fantastiskt trevliga doomkreation. Pallbearer bjuder på mäktiga och vackra toner på Foundations of burden och Brett Campbells sång är helt fenomenal. Den låter som om den trillat av en pretentiös prog-metalskiva och landat på Foundations of burden som av en lycklig slump och höjer helheten till enorma höjder. Favoritspåret "The ghost I used to be" är så fin att jag dör lite varje gång jag lyssnar. Foundations of burden har stadigt avancerat på denna lista för varje lyssning och är en helt fantastisk skiva som jag planerar att åldras tillsammans med.




2. Enabler - La fin absolue du monde

Av hardcore är du kommen, till hardcore skall du återkomma. Enabler får mig att återfå tron på världen igen med sin helt fantastiskt ösiga hardcore. Det är förbannat utav bara helvete och ett driv rakt in i kaklet utan att någonsin vara enformigt. Tvärtom så får La fin absolue du monde bara mer djup och nyanser för varje lyssning. En av de bästa hardcoreskivor jag hört, helt enkelt. Och det hade kunnat räcka ända upp i topp för Ohio-trion om det inte vore för ett gäng från New York.

1. Black Anvil - Hail death
Det har varit ett helvete att komma fram till nummer ett på denna lista. Och även i skrivandets stund frågar jag mig vad det är som gör att Hail death och Black Anvil ska komma före de fantastiska hardcore-, doom-, crust- och sludgeskivorna ovan. Och svaret ligger mycket i hur jag känner när jag lyssnar. Jag känner mig nämligen jävligt METAL, vilket jag gärna vill. Anledningen till det är att Black Anvil skapat en skiva som känns som en metalklassiker, trots att den är daterad 2014. Deras mix av black, thrash och heavy metal känns stilbildande och underhållande på samma gång och jag har inte haft en tråkig stund tillsammans med Hail death sedan jag hörde den för första gången i somras. Behållningarna är många, där låtskrivandet är den största men där till exempel rensångskörerna är en liten detalj som höjer helheten enormt. Jag mår som bäst när musik utmanar mig samtidigt som jag blir så medryckt att jag inte vet var jag riktigt ska ta vägen. Black Anvil har lyckats med precis det. Jag älskar dem för det. Se bara hur fina de är. Och lyssna!

BLACK ANVIL

Kramar VV

The Årets Album 2014 countdown, plats 10-6.

Mastodon, Live @ STHLM Fields 2014.

10. Mastodon - Once more 'round the sun

Giganterna i Mastodon har i Once more 'round the sun egentligen åstadkommit en riktigt stabil
rockskiva mer än en vrålprodukt. Det är nämligen rätt rakt på sak för att vara Hinds, Sanders och gänget och innehåller riktigt radiovänliga hits som "The Motherload" och "High Road". Vissa kanske rynkar på näsan åt rörelsen mot det mindre progressiva men jag kan inte låta bli att gilla det skarpt. Och fenomenale Troy Sanders är därmed representerad på två platser i årets lista. 

9. Misery Index - The Killing Gods

Med sin brutala och tekniskt nästintill perfekta deathgrind, har Misery Index sedan släppet av fenomenala Traitors (2008) varit ett av mina favoritband när det gäller de allra tyngsta formerna av metal. Inte konstigt då att jag hade skyhöga förväntningar på The killing Gods. Förväntningar som kanske inte infriades till 100 %. The killing Gods är mindre intensivt i jämförelse med tidigare album och med en mindre dos grind och större andel malande death med minskad brutalitet som följd. Nu ska det sägas att The killing Gods inte är någon promenad i parken utan håller hög klass och musikalisk svårighetsgrad. Den känns tyvärr känslomässigt inte lika aggressivt som Misery Index är i sina bästa stunder. Tack vare hög lägstanivå är det ändå ingen tvekan att The killing Gods ska in på topp 10. Hoppas de lackar ur lite mer till nästa gång bara.

8. Junius - Days of the fallen sun
Ok, att beteckna Junius som vrål kanske är att töja lite på begreppet. Men det är jag mer än villig att göra inför den tunga, melodiösa och i det närmaste klassiskt komponerade rock som Bostonbandet spelar, och som har tydliga spår av postrock och postmetal i sig. Days of the fallen sun är en samling vackra och melankoliska låtar som satte sig direkt, där "Battle in the sky" är mest metal om man råkar vara känslig för mjuk musik.

The Great Old Ones

7. The Great Old Ones - Tekeli-Li

Franska The Great Old Ones har verkligen sinne för stämning och skönhet i sin blandning av postrock och black metal, och Tekeli-Li har varit en av mina favoriter året igenom. Oavsett om jag befinner mig i horisontalläge på en strand eller i gnistrande kalla vinterlandskap så målar The Great Old Ones verkligheten vackrare med sin fantastiska musik. Egentligen är det bara det faktum att det släppts så många otroligt bra vrålalbum under 2014 som hindrat Tekeli-Li från att hamna betydligt högre.

 


6. Agalloch - The serphent and the sphere

Så till ett band och en skiva som växt oerhört på mig under året. Agalloch från Portland, Oregon har i The serphent and the sphere åstadkommit en otroligt vacker skiva, och med sin progressiva mix av folk metal, black metal och postrock låter det som inget annat. Viskande black metal-sång och melodiösa ljudlandskap ger en episk känsla och låtar som "Dark matter Gods" och "Celestial effigy" är rakt igenom melodiös perfektion. The serphent and the sphere är en skiva som vidgat mina musikaliska vyer under året och sådant ska premieras.

 

Redo för topp fem? Huuga, det är bra grejer där alltså.

Kramar VV