14/4 - Eller måndagen som förvandlades till en fredag.

Trots att det absolut inte saknats tillfällen har 2014 varit helt konsertfritt för undertecknad. Så räkna med att VV hade laddat inför måndagens stora vrålbegivelse på Kulturbolaget, med en stark trerätters i form av Grieved, The Resistance och Hatebreed på menyn. Förutsättningarna var dock inte de bästa. Måndag kväll, både för publiken och banden, som dessutom redan avverkat spelningar i Köpenhamn och Göteborg under helgen. Jag kan också erkänna att mina egna steg mellan hemmet och KB inte var lika lätta som vanligt.

Grieved. Foto: Veckans Vrål

När jag äntrar de välbekanta portarna in på KB så lättar dock humöret, precis som det alltid gör, och till tonerna av Grieved hänger jag av mig jackan och tar mig fram till scenen. Det är tämligen lätt gjort, eftersom den förbandsavvaktande publiken håller behörigt avstånd, med undantag av en trogen rad längst fram. Grieved levererar dock, trots den lite trötta publiken. Bandets ursinniga driv på skiva översätts väl till KB-scenen och har man någon takt i kroppen sugs man med. I Marcus Lundqvist har man en lysande frontfigur med krafter i rösten som måste hämtas någonstans långt inuti hans smala, tatuerade lekamen. Vilken amerikansk hardcore-bjässe som helst får på fingrarna där. När man fyrar av den dansanta dängan "Pale hands" som avslutning är det nog fler än jag som har blivit övertygade. Grieved är ett lovande, ungt men musikaliskt moget hardcoreband som vi kommer se mer av, var så säker.

En Grøn Tuborg senare är det så dags för The Resistance, och i och med den åldersmässiga kontrasten till Grieved får man känslan av att detta är en annan generation vrålmusiker som nu kliver på, även fast själva bandet i sig inte är särskilt gammalt. Bandet utstrålar och innehar rutin men det är inget som dämpar spelglädjen. När sångaren Marko Aro, även i The Haunted, vill komma publiken närmre och utnyttjar kravallstaketet som fotstöd för att åstadkomma detta, varvat med smickrande utrop om Malmöpublikens förträfflighet, smittar glädjen onekligen av sig. Bandets ultrasvängiga dödsmetall är lätt att gilla och gör sig alldeles utmärkt live. Detta inte minst på grund av en uppsättning tighta musiker, där rutinen märks. Jag ser ingen anledning till att The Resistance inte skulle göra resten av den svenska dödsmetallens guldkalvar sällskap och slå ordentligt. Blod, svett och tårar behövs inte för att övertyga mig, men för säkerhets skull ser Marko till att en strimma blod rinner nerför pannan under den sista låten. Det är metal om något.

The Resistance. Foto: Peter Eriksson

Hatebreed. Foto: Peter Eriksson

När så Hatebreed, kvällens headline och ett band jag sett fram emot att se länge, kliver på med "Put it to the torch" från nyaste skivan "The divinity of purpose" kommer den där oroväckande känslan av en rutinspelning som ett band för stort för att bry sig om KB en måndag skulle kunna leverera. Men det är en känsla jag kommer få omvärdera. Sångaren Jamey Jasta uttrycker det själv i början av spelningen; "our mission is to make this Monday to feel like a Friday", något han upprepar under kvällens gång. Många band hade knappast lyckats med en sådan bedrift men Hatebreed, med mycket fokus på Jasta, använder alla knep i boken. Han är öppen med att det inte är någon idé att köra en massa nya låtar en sådan här gång, utan att det snarare är läge att dra fram alla gamla klassiker ur garderoben, vilket man också gör. Gamla godingar som "Perseverance", "Live for this", "Facing what consumes you", "Smash your enemies" och "I will be heard" radas upp och det är helt rätt drag. Hatebreed lyckas tända publiken och fullföljer sitt uppdrag, att göra måndagen till en fredag, i alla fall för en stund. Vi som ska upp och jobba dagen efter kanske inte släpper loss fullt ut, men vi kan i alla fall njuta av moshpiten på behörigt avstånd. Min bestående känsla av spelningen är en beundran av Hatebreeds professionalitet som live-band. Hur de utnyttjar varje möjlighet till allsång och publikfrieri i låtarna på ett till synes ganska planerat sätt, men som samtidigt känns genuint, vilket faktiskt förvånade mig en aning. Hatebreed kändes glada på riktigt över att vara på KB en måndag. Och mina steg hemåt blev betydligt lättare än på vägen dit. 

I will be heard. Njut. Foto: Peter Eriksson

Stort tack till Peter Eriksson för bilderna och filmen!

Kramar VV