ROSKILDE 2016: Bring Me The Horizon

Bring Me The Horizon. Foto: Veckans Vrål

När jag letar mig in i första fållan på näst största scenen Arena är det en relativt ung och redigt laddad skara som jag får till sällskap. Det är inte helt oväntat. Först upp på festivalen är inga mindre än brittiska Bring Me The Horizon, som med sin metalcore, som på senare skivor lutat allt mer åt en radiovänlig pop metal, erövrat många ungas hjärtan och blivit riktigt stora. Extra kul är att de drar en stor mängd tjejer, vilket behövs i den annars så mansdominerade metalscenen. Förväntningen ligger hög i luften och spontant nynnande av klappsessioner och onekligen odödliga "Seven nation army"  avlöser varandra.

Instruktionsvideo. Foto: Veckans Vrål

Efter en animerad instruktionsvideo om hur man ska bete sig på en konsert med bandet sätter den välbekanta barnkören från "Happy song" från senaste skivan That´s the spirit (2015) igång ett öronbedövande jubel och festen är i full gång. Arena fullkomligt exploderar i ett hoppande glatt inferno när låten sätter igång och det är bara att konstatera att frontmannen Oliver Sykes och gänget verkligen vet hur man gör entré. Den karismatiske sångaren är inte heller sen på att uppmana till allehanda aktiviteter i publiken, redan på första låten försöker han få till en wall of death. Så fortlöper det under hela konserten och det märks att Sykes verkligen går igång på publikens respons. Publiken gör också allt han säger, oavsett om det innebär att dra igång en circle pit, räcka fulfingret i luften till "Antivist" eller sätta sig ner för att sedan hoppa upp när "Chelsea smile" sätter fart, för övrigt ett gammal trick som Slipknot kört med rätt länge, men ju inte har ensamrätt till. Hitlåt efter hitlåt avlöser varandra och trots att jag inte lyssnat nämnvärt mycket på bandet har jag känt igen varje låt när avslutande "Drown" tonar ut och det säger ju något om smittsamheten i bandets musik.

Fulfingret upp. Foto: Veckans Vrål

Det blir tydligt att det mest handlar om Oliver Sykes när Bring Me The Horizon spelar live. De andra fem bandmedlemmarna deltar inte nämnvärt i själva publikfrieriet utan spelar sina instrument och hoppar till någon gång då och då, men är annars förhållandevis stillastående, alltmedan Sykes springer runt, dansar, hoppar och sitter på huk och ber om mer kaos i publiken. Det är imponerande att intensiteten hos publiken hålls intakt konserten igenom, vilket nog kan förklaras både utifrån Sykes karisma, den proffsiga produktionen och bandets mycket livevänliga musik. Apropå produktionen så är ju det en hel del förinspelad sång och körer som hjälper ljudbilden och i princip återskapar hur det låter på skiva. Det blir extra tydligt under vissa rensångspartier där Sykes röst inte håller utan förinspelat understöd.

Bring Me The Horizon levererar precis det jag förväntat mig, nämligen en riktigt bra show. Men det levereras också en varm och rörande känsla för hur viktigt det här är för många unga tjejer, som sjunger med i varje låt, alla med passion och en del med tårar i ögonen. En ung, kort och tanig tjej med vita hörlurar på mitt i den studsande publiken representerar det fina som band som Bring Me The Horizon gör för metalscenen. De biffiga snubbarna utan hänsyn till omgivningen, iklädda bar överkropp och bakåtvänd keps gör det sannerligen inte.

Kramar VV