COPENHELL 2019: Warm up

EODM. Foto: Veckans Vrål

Knappt två veckor har gått sedan allsmäktiga Copenhell ställde till med tioårskalas på Refshaleøn i Köpenhamn. Några av varandra oberoende faktorer som post-festivalsjuka, bröllopsplanering (japp, jag ska gifta mig om alldeles för få dygn) och allmän trötthet har gjort att plikten att förmedla detta fina kalas har skjutits på framtiden. Men nu är det dags att sätta ord på det fina vi upplevde tillsammans, där under dansk himmel på midsommarhelgen.

Onsdagens warm up återvände för andra året och även i år stod den för några av de finaste namnen på line-upen. Eagles Of Death Metal är först ut av det som känns relevant och efter en tur till legendariska och allsångsstinna Biergarten är jag taggad - trots att det är ett band jag har dålig koll på. Det behövs dock inte speciellt mycket plugg för att uppskatta Jesse Hughes med kompani och deras smått humoristiska men överproffsiga rock. Frontmannen är på ett lysande humör och bekänner verkligen färg som en show- och dansman av högsta rang, med underfundiga mellansnack, sköna poser och en uppmärksamhet ständigt limmad mot pubilken. Sådant gör mig orimligt glad och det är en perfekt uppvärmning och start på festivalen.

Katatonia. Foto: Veckans Vrål, mellan störtskurarna

Känslomässigt kan det knappast bli mer bjärt kontrast än till efterföljande akt, och en av mina viktigaste konserter, Katatonia, som under pågående turné också firar tio år, men för deras mycket fina epos Night is the new day (2009). Den körs från pärm till pärm, så förutsägbarheten är god, men det tillför också något till stämningen. Vi vet alla vad som väntas och är helt inne i upplevelsen. Det låter hyfsat nära albumnivå och när det börjar ösa ner under giget, för övrigt det enda skyfallet på hela festivalen, får den melankoliska musiken en väl lämpad inramning och som förstärker musiken och skapar en känsla av att jag är själv med bandet. Kan vara huvan på min regnjacka i och för sig. Renkse tackar oss om och om igen för att vi härdar ut i det kraftiga regnet - vilket också drabbar bandet rätt rejält - men de yttre omständigheterna för bara band och publik än närmre varandra. När avslutande "Departer" går på, med fantastiskt stämssångsinslag av gitarristen Roger Örjesson och Renkse är magin så stark att den går att ta på. Mycket berörande och vackert och det är säkert en del tårar som blandas ut med gammalt regnvatten framför Pandæmonium.

Immolation. Foto: Veckans Vrål

När dödsveteranerna Immolation går på har det torkat upp och en tapper och otippat mangrann skara är, precis som undertecknad, rejält i gasen och mycket tända inför lite hårdare tongångar. På skiva är Immolation ingen lättsmält death n´roll direkt utan rätt knepiga taktmässigt och med stökiga låtstrukturer. Live förvandlas detta till en mullrande urkraft som suger tag i en och skickar runt en i en mental mosh pit. Bandets förträfflighet på scen är mycket tack vare de två ursprungsmedlemmarna, sångaren och basisten Ross Dolan och gitarristen Robert Vigna. Den förre med hår ner till anklarna och ständigt påhejare av publiken, vilket är ett tacksamt uppdrag efter midnatt på en dansk festival. Den senare med ett mycket speciellt scenspråk, där han höjer gitarren distinkt och frenetiskt och i jämnt takt, dock inte alltid tajmat med musiken. Lika effektfullt och minnesvärt som det saknar motstycke i mitt medvetande. Lägg till att musiken låter så när så tight som på skiva, trots den tekniska svårighetsgraden, och dessutom med en ständig frenesi i framförandet, och du kan förstå att jag är helt lyrisk när jag stapplar ifrån festivalens första dag. En t-shirt och tre fantastiska konsertupplevelser rikare.

Kramar VV